Tjugoårsdag...

Nu har vi firat barnens tjugoårsdag. Visserligen en dag för tidigt, men ändå - och med viss andäktighet. Är mitt ansvar som förälder på riktigt över nu? Förmodligen inte. Inte för att jag är orolig. Det finns inte ord för att beskriva hur otroligt stolt jag är över mina barn - mina empatiska, kloka, duktiga, ansvarstagande, kreativa, modiga och omtänksamma barn. Men man vill ju inbilla sig att man fortfarande kommer att behövas. 

Lite. Ibland...

Välbefinnande...

Nytt jobb. Nya utmaningar. Fantastiska barn och ungdomar. Så mycket nyfikenhet, värme, glädje, känsla. Långa dagar och otroligt mycket jobb, men ett stort välbefinnande och en djup lycka över möjligheten att kunna göra skillnad. På väg hem idag efter ett föräldramöte kände jag hur lyckligt lottad jag är som får vara en del av detta. 

Tack, Ronna!!!

Sverigedemokraternas lögner mm...

)

Antirasistiska sajten Inte rasist men har granskat Björn Söder. Någon där ute gillar det inte.FOTO: HENRIK MONTGOMERY/SCANPIX

Försöker SD tysta sina kritiker igen?

Sajten Inte rasist men har legat nere sedan i fredags efter överbelastningsattacker. Som av en händelse blev sajten utsatt för attackerna i anslutning till ett mycket obekvämt inlägg om Björn Söder(SD).  I dag är sajten dock uppe igen. Och nedan finner du inlägget där Björn Söders rena lögner i SVT Debatt avslöjas.

Sprid!

Uppdatering:

Attackerna mot ”Inte rasist men” fortsätter och sajten går i värsta fall ned igen. Därför lägger vi upp inlägget i sin helhet här. Såhär beskriver Henrik Johansson på Inte rasist men förmiddagen: ”Vi är under attack igen sedan tiotiden. Man kommer åt sidan, men förmodligen inte länge till. Om du vill får du sno hela inlägget. 120 000 datorer kontaktar IRM i sekunden och 400gb trafik skickades mot oss på ett par timmar.”

IRM vs Björn Söder i SVT Debatt – vi reder ut Söders lögner

I torsdagens SVT Debatt deltog Henrik (jag) från IRM i en debatt om den numera rikskända ”tårtningen” av Jimmie Åkesson. SD:s partisekreterare Björn Söder var vår huvudmotståndare trots att vi som Söder anser att tårtning är ett riktigt dåligt sätt att bemöta SD. Söder kom dock med en hel del minst sagt märkliga påståenden som vi känner att vi bör reda ut.
För er som missade debatten:

Påstående nr 1:

Carlito: SD är det enda partiet som i principprogrammet uttrycker att man kan upphöra att vara svensk om man inte följer SD:s definition av identitet och kultur.

Björn Söder: Det är rent nonsens.

Sanningen: Citat från SD:s principprogram sida 11: ”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”

Påstående nr 2:

Carlito: Så Thoralf Alfsson har aldrig uttryckt att han är en islamofob?

Björn Söder: Jag tror inte han har sagt att han är isamofob, nej.

Sanningen: Citat från Thoralf Alfssons blogg: ”Jag är islamofob och jag kan överhuvudtaget inte förstå att någon med kristen uppväxt kan vara något annat än islamofob.”

Påstående nr 3:

Björn Söder: Man avhumaniserar SD när man kallar oss för rasister.

Sanningen: Att kalla en rasist för rasist är inte avhumanisering. Att vara rasist är avhumanisering. /Tore Kullgren

Påstående nr 4:

Carlito: Jimmie Åkesson säger ju själv att islam är det största hotet sen andra världskriget.

Björn Söder: Nej nu är det fel igen. Det var Aftonbladet som satt den rubriken. Det står inget sådant i debattartikeln.

Sanningen: Öhh, jo det gör det:

För att vara på den säkra sidan så har ni två citat till från partitoppen.

Det finns fler saker vi skulle kunna bemöta, men jag tror ni fattar poängen. Vi vill passa på att tacka alla ni där ut som stöttat oss, vi kan inte ens börja beskriva hur mycket era fina ord värmde! Ett speciellt tack till Carlito som var grym i debatten.

***UPPDATERING*** 

Vi fick en förfrågan om att reda ut Söders befängda påståenden/förnekanden gällande järnrörsskandalen. Vi har skrivit om alla lögner i detta inlägg: SD-topparnas lögner – vi har hela listan

Här har ni även en lista som belägger allt det vi sa om SD:s plattform på nätet, Avpixlat:

• Avpixlat hämnas SD – attackerar unga tjejer 
• Rasbiologi och hets mot folkgrupp på SD:s favoritblogg 
• SD-hyllad hatblogg används för hämndaktion mot journalister: 
• SD-hyllad sajt lägger upp video med sexövergrepp. Hets mot folkgrupp
• SD-hyllad blogg attackerar årets Lucia på grund av hennes hudfärg 
• Hängdes ut på hatsajt: Det är förjävligt
• AVPIXLAT SPOTTAR PÅ HOTADE BARN 
• Ännu ett barn uthängt på Avpixlat – hotas i vanlig ordning med våldtäkt
• SD-hyllad sajt lägger upp video med sexövergrepp på ung flicka utan att pixla hennes ansikte

• 

   

  IRM vs Björn Söder i SVT Debatt - vi reder ut Söders lögner - Inte rasist, men...

  Inte rasist, men...

  I torsdagens SVT Debatt deltog Henrik(jag) från IRM i en debatt om den numera rikskända ”tårtningen” av Jimmie Åkesson. SD:s…

Taggar: #BJÖRN SÖDER #INTE RASIST MEN #SVERIGEDEMOKRATERNA 
Permalänk: http://www.politism.se/story/forsoker-sd-tysta-sina-kritiker-igen/

•  LÄS OCKSÅ Försöker SD tysta ner kritiker genom Bildombudsmannen?

Man har inte levat förrän man har åkt skoltaxi i Istanbul...

Om man vill göra något riktigt dödsföraktande, så kan jag varmt rekommendera en tur med en skoltaxi i Istanbul. Känslan av att fara fram i vad som känns som överljudshastighet med centimetrar till godo till medtrafikanter, fotgängare, barn, hundar och parkerade bilar (några cyklister finns inte, de är nog utdöda), i en minibuss är svindlande. Med hjärtat och större delen av maginnehållet i halsgropen håller man sig desperat fast i allt som inte sitter löst, inklusive medpassagerarna. Säkerhetsbältet, om det fungerar, hinner man inte sätta på sig innan det sätter av, och det är ett under att åtminstone huvuddelen av passagerarna sitter på sina ursprungliga platser när man kommer fram. En av mina medpassagerare satte ord på allas våra känslor. "It's like beeing inside a video game."

Still alive and kicking, though...

Man har inte levat förrän man har fått en skum massage av en svartmuskig man i Istanbul...

Så här min första dag i Istanbul tänkte jag att jag skulle passa på att gå på ett hamam och få lite värme och massage. Med viss erfarenhet i bagaget så såg jag fram emot att bli masserad av en snygg kvinna med ett fast men ömt handlag. Så var det förra gången. Jag borde ha förstått bättre...

Väl inne på denna hamam, som legat på samma ställe sedan 1475, beställde jag the works - scrub, skummassage och oljemassage. Efter att ha bytt om och blivit invisad till hamamens hjärta, en stor varm sal med en stor marmoravsats i mitten och ett antal alkover med vattenkar med hett vatten, så började jag hälla hett vatten över mig för att bli lite varm. Jag satte mig vid ett vattenkar, värmde mig och bara njöt. Och väntade på min massös.

Efter en stund kom det in en svartmuskig man - inte helt olik en medelålders Freddie Mercury fast med underbett. Han tittade konstigt på mig, så jag log mot honom så där som man gör när man inte riktigt vet vad man borde göra. Hans ansikte sprack upp i ett riktigt varggrin, och han gick fram till mig med sin balja och sina andra attiraljer. Jag började då förstå att det inte skulle bli någon massös den här gången.

Han började överösa mig med hett vatten samtidigt som han skrattade högt och på mycket bruten engelska frågade "Everything good?". Jag tror inte att han förstod vad jag svarade, och om han nu gjorde det så brydde han sig inte om svaret. Resultatet blev i vilket fall som helst detsamma. Han satte på sig en svart vante, och trots att jag ju förstod att hans ordförråd var begränsat så blev jag en smula omskakad av hans nästa kommentar. "Bend over!" kommenderade han medan hans flin blev bredare. Det var för sent för att fly, så jag gjorde som han sa. Han började att gnida mig med handsken så att jag trodde att skinnet skulle lossna. Stora delar av det gjorde ju också det, men det var ju meningen skulle det visa sig.

När han var färdig med att skrubba hela min nu tämligen rödrosa kropp, beordrade han upp mig på avsatsen där jag fick lägga mig på rygg. Med sin tygpåse började han begjuta min kropp med varmt och mjukt skum. Fantastiskt skönt, tänkte jag,och började slappna av. Det skulle jag inte ha gjort. Med något som måste ha varit ett turkiskt krigsrop började han massera mig med allt annat än ömma händer. "HAHA!!!" ropade han och knådade mig så att jag trodde att musklerna skulle säga upp sig och fly kroppen. Ibland gjorde han avbrott för att klatscha mig på magen och skrika "SHISH KEBAB!!!" så att det förmodligen hördes ända ner till Bosporen, samtidigt som han flinade vilt med stirrande ögon. I vad som verkade som en evighet med omväxlande utrop av "HAHA!!!" och "SHISH KEBAB!!!" rådbråkade han hänsynslöst min kropp.

När han äntligen var klar med mig, och hade sköljt av mig vid mitt lilla stenkar, så böjde han sig fram och väste i mitt öra "Oil massage?" Om jag inte redan hade beställt detta, så hade jag definitivt inte gjort det nu. Med en avslutande klatsch så lämnade han mig, och efter ett par minuter kom en annan svartmuskig man in. Han var inte det minsta lik Freddie Mercury, men hade, skulle det visa sig, ett betydligt mer skonsamt handlag.

En timme senare, med värkande muskler och med en hud som en baby, lämnade jag hamamen.

Jag kommer nog att gå tillbaka...

Vad vi redan visste...

Om friskolor och segregation. P1 idag...

Boktips igen...

Återigen en bok som griper tag, vrider om, hänför, skakar om och får en att vakna upp. Khaled Hosseinis "Tusen strålande solar". En otroligt stark skildring av två kvinnor och två öden, tätt sammanlänkade i varandra. Återigen...

Läs den...

Och så...

Lite kloka tankar från en svensk i förskingringen...
http://brownswede.blogspot.se/

Lillehjul...

...blev det igår när barnen var hemma, och fick sin hjulklapp. Nu kanske jag får ha min egen ifred :-)

Gripande, omtumlande, vackert och fruktansvärt...

Någon gång ibland så händer det att man läser en bok som förändrar ens världsbild, som ställer saker och ting som tidigare varit självklara på ända. Susan Abulhawas bok "Morgon i Jenin" är en sådan bok.

Läs den...

Lokalblaskan...

Vår lokaltidning har ändrat layout - förnyat sig, som det heter. Innehållet har dock inte förnyats i någon vidare utsträckning. Personangrepp, ensidiga och oemotsagda påståenden och påhopp, tolkningar och märkliga slutsatser. Jag känner igen det. Eventuella synpunkter på det som skrivs dödas med raljanta artiklar eller spydigheter - allt förtäckt som uttryck för det allmänna intresset. Tidningen har nått nya nivåer i journalistiken, snubblande nära kränkningsnivå.

Och nu senast ett påhopp på alla chefer i kommunen. Vi - och nu tolkar jag - utmålas som viljelösa mähän som inte förmår ha en egen åsikt. För mig handlar det om människosyn. En mycket dålig sådan...

Favorit i repris...

Ljud...

Vi har fått nya mobiltelefoner i kommunen. Smartphones. Jag har nu fått klart för mig vad begreppet "Smartphone" står för. Man måste vara smart (tekniksmart) för att använda dem. Jag har inte hämtat ut min än...

Satt på ett möte härom dagen, tillsammans med mina kollegor. Mötet berörde viktiga saker, och många kloka tankar kom fram. Tyvärr interfolierades mötet konstant av genomträngande ringsignaler. Man kunde ju tycka att vederbörande skulle kunna sätta den på ljudlöst, men det gick tydligen inte. Trots idoga försök så ringde telefonerna. Och inte bara hos en person...
Åtminstone jag fungerar så att jag har väldigt svårt att koncentrera mig då det hela tiden uppstår skarpa eller plötsliga ljud omkring mig. Och så blir jag irriterad... Men inser samtidigt att jag ju inte kan bli irriterad bara för att andra människor inte klarar ut modern teknik. Förvirring...

Påminner för övrigt om när en bataljonchef i Kustartilleriet fick den, för den tiden, mycket innovativa idén att minnesanteckningarna från våra möten skulle skrivas direkt på datorn. Detta var i slutet av 80-talet och innan e-postens tid, så jag vet inte vad han hade tänkt sig att göra med det. Det jag vet är att det inte riktigt blev som han hade tänkt sig.
Som sekreterare hade han valt en av sina mindre datavana underställda. Ja, ärligt talat så var vi väl ganska dataovana allihop vid den här tiden, men kanske inte fullt så illa som chefens utvalde. Mer muskler än hjärna, är väl ett milt uttryck för personen ifråga. Och han var inte särkilt muskulös...
Datorn ifråga hade ovanan att pipa ganska högljutt vid felaktiga tangenttryckningar, vilket innebar en hel del störningsmoment, men det hela blev en stor källa till glädje för oss yngre officerare. Vi kunde knappt hålla oss för skratt under mötena. Hela det första mötet avbröts kontinuerligt av en ström av pipande, svordomar och ilsket hamrande på det stackars tangentbordet.
"Klicketiklicketiklicketi pip FAN klicketiklicke pip SKIT klicketiklicketiklicketiklick pip J-VLAR pip FAAAAN pip klick..." - ja, ni förstår säkert. Det var ju inte hållbart. Chefen hade mycket svårt att hålla masken och vara seriös, och när vi till slut inte kunde hålla oss för skratt längre, så avbröt han mötet. Nästa möte så lyste datorn med sin frånvaro, och sekreteraren satt med papper och penna. Datorn såg aldrig någon igen. Jag misstänker att den fick agera rörligt mål på någon skjutbana.

Det var inte bättre förr...

Kungligt...

Vi var på Haga idag, och tog en promenad i det vackra vädret. Bäst som vi gick där, så mötte vi ett ungt par som helt tydligt var ute i samma ärende. När vi möttes på den smala gångvägen, så insåg vi att det var Victoria och Daniel vi mötte. Helt opretentiöst, enkelt klädda och glatt småpratande gick de där, helt obekymrade om den uppståndelse deras närvaro hade kunnat orsaka. För det var just så. Ingen uppståndelse, inga fotografer, inga människor som ivrigt viskande tittade och pekade. Bara ett ungt par på lördagspromenad, med ett par livvakter några steg efter, också de mer eller mindre obemärkta. Då kände jag mig faktiskt lite stolt över att bo i ett land där sådant fungerar. Där vi, trots statsministermord, mordet på Anna Lindh mm, faktiskt fortfarande lever i ett land som har så mycket oskuld kvar. Och att V&D faktiskt kan vara ute och njuta av sin uppenbara kärlek och relativt nyfunna lycka utan att störas och terroriseras av paparazzis, journalister och andra idioter. Härligt!!!

Go, Victoria...

Snart 50...

Snart fyller jag 50. Märklig känsla. Det känns inte som om det är dags än. Inte för att det är farligt, mycket eller jobbigt. Det är bara inte dags. Jag har ingen 50-årskris, men börjar ju fundera lite kring hur jag ska gå vidare. 50 är en bra ålder, och jag är ganska bekväm med det, men när man börjar få hem reklam för boende för "dem som har nått medelåldern - specialerbjudande för dig som har nått 50 och vill ha ett lugnare boende" i lådan, blir jag lite fundersam. Om jag ville ha det lugnt så kan ni vara helt säkra på att jag inte skulle jobba i skolan. Särskilt märkligt är det med tanke på att jag inte riktigt har bestämt mig för vad jag vill bli... Jag ville ju bli rektor, och det är roligt (oftast), men har aldrig sett det som en slutdestination. Några karriärvägar har ju stängts under åren. Cykelproffs kan jag ju skriva av. Läkare känns överkurs - fem års studier + praktik. Nja... Får väl se vad jag hittar på.

Det enda jag faktiskt märker det på, åldern alltså, är att jag är lite fegare. Tanken att sätta på sig en fallskärm känns mer avlägsen nu än den gjorde för tjugo år sedan. Liksom bergsklättring, att köra alldeles för fort och göra galna hopp på cykel eller skidor. Märkligt egentligen. När man är ung och har hela livet framför sig, då beter man sig som om man ändå skulle dö imorgon. "Kan lika gärna ta livet av mig idag" tänker man och hoppar ut ur det fullt fungerande flygplanet. Borde det inte vara tvärtom? Borde man inte tänka att "Äh, va fan - jag har haft ett grymt bra liv, och nu är det inte så långt kvar (som det en gång var i alla fall). Var finns närmaste vithajssafari?" Live fast, die old, liksom. Men, nej... "Oj, så farligt det verkar. Bästa jag stannar hemma och virkar antimarkasser istället..." Och då har jag ändå två underbara tonåringar hemma, som håller mig ung i själen. Vad händer när de flyttar hemifrån? Kommer jag att sjunka ner i total letargi, och börja gå på pensionärsbingo? Börja läsa Kafka, bara för att man ska? Hemska tanke. Bästa att göra upp en bra plan.

Vid trettio började jag plugga arkeologi och historia. Ergo - ingen trettioårskris. Vid fyrtio pluggade jag till skolledare. Ingen fyrtioårskris. Receptet, åtminstone för mig, är att hela tiden vara på väg. Nu har jag startat eget. En ledarskaps- och organisationsutvecklingsfirma. Bra steg in i femtioårsdekaden. Och så var det där med skrivarkursen... Och lära sig spela gitarr... De där det-här-måste-jag-hinna-med-innan-jag-dör-kurserna...

Shit... Låter som femtioårskris... :-)

Hitta vilse...

När barnen gick i förskolan så fick de gå en kurs i hur man skulle bära sig åt om man gick vilse i skogen. Hitta vilse kallades den. I huvudsak gick den ut på att om man gick vilse i skogen, så skulle man krama ett träd och vänta tills man blev hittad. Hitta vilse fick en ny innebörd för mig idag.
Jag var ute och fiskade i förmiddags, tillsammans med en elev och hans assistent (en av fördelarna med att vara rektor). Mitt ute i skogen var vi, och alla som känner mig vet att jag hittar lika bra i skogen som en eskimå hittar i djungeln.
När jag var tvungen att avvika vid lunch, pekade de i någon generell riktning och sa att jag skulle hålla mig till stigen så skulle jag komma till bilen. Som vanligt totalt omedveten om mina tillkortakommanden som orienterare knatade jag iväg längs stigen. Stigen, som var så liten att den inte ens hade platsat som myrstig, tog slut redan efter ett par hundra meter. Förvirrat tittade jag mig omkring och insåg att jaginte såg stigen bakom mig. Jag var vilse...
Bäst som jag stod där och undrade vilken väg jag skulle ta, eller vilket träd jag skulle krama, föll min blick på marken. Där, gömda i mossan, fanns ett helt gäng kantareller. Jag som aldrig hittar kantareller...
Sedermera hittade jag bilen och kunde åka hemåt med fiskeväskan full med kantareller. Förmodligen har Nalle Puh, min citatfavorit, rätt när han säger att om du försöker hitta hem men istället hittar en grop, kan du försöka att leta efter en grop. Då skulle du med all säkerhet inte hitta en grop, vilket skulle vara bra, för då kanske du hitter någonting du inte letar efter, vilket skulle kunna vara precis det du letar efter.

Jag gick vilse och hittade kantareller. Hitta vilse...

Wasa revisited..

Äntligen dags att lägga i båten. Lilla pärlan Utopi, min fina folkbåt, har putsats, lagats, målats, fernissats, tätats och pysslats om under våren, och i söndags kväll var det dags. Under stor spänning följde vi hennes resa från tomten till platsen för sjösättning. Allt gick bra, och väl framme lyftes hon av kranbilen och sänktes sakta ner i sjön. Den stolte skepparen hoppade ombord när hon närmade sig vattnet, och tänkte sig att koppla loss henne för att kunna dra henne till mastkranen för påmastning. Nu är det ju så att maj månad har varit väldigt torr, och alla vet ju vad som händer när trä blir torrt. Det krymper. Och när trä krymper, i synnerhet när det är det huvudsakliga materialet i en båt, så får det konsekvenser. I det här fallet i form av vatten som forsade in lika snabbt som hon sänktes ner i detsamma. Det kändes som att vara ombord på Wasa den där dagen 1628. Lyckligtvis hade jag en kranbil till hands, och kunde stoppa katastrofen innan den var ett faktum. Så nu hänger hon där, i några stroppar, och väntar på att svälla igen så att hon kan flyta på egen köl. Precis som Wasa. Fast jag hoppas att det inte ska ta 334 år... Nästa år ska hon i strax efter islossningen, och jag ska låta vattenspridare vattenbegjuta henne några dagar innan sjösättning.

Vi ses på sjön...

Aj...

Jag har köpt ny klossar. Till cykeln. Eller rättare sagt till mina cykelskor. En alldeles utmärkt uppfinning som gör att cyklandet blir mer effektivt, vilket ju kan vara bra när jag ska cykla 30 mil runt Vättern i juni. Till klossarna var jag tvungen att köpa nya pedaler också, vilka jag lyckades montera på cykeln med bara lite blodvite som följd. Men vad är väl en knoge mer eller mindre...

Systemet fungerar så att klossarna, vilka monteras under cykelskon, fäster i pedalen, vilket gör att man kan använda kraften i benet på såväl upp- som nedtramp. Det ska öka effektiviteten med 25% sägs det. För att få loss klossarna från pedalerna krävs en lätt snedvridning av foten, så att de lossar - ungefär som en slalombindning. Det är här ajet kommer in i bilden.

Glad i hågen cyklade jag in till vår lilla stad igår, mot gymmet. Allt gick alldeles utmärkt, och det kändes faktiskt som om det var lättare att cykla. Väl inne i stan var jag tvungen att passera en korsning, och just då kom det en del bilar, varför jag stannade till. Till min stora förvåning kunde jag inte lyfta fötterna från pedalerna - det där med vridningen hade jag totalt glömt bort. Ja, att jag hade monterat klossarna också, för den delen. Under stigande förvåning och sedermera panik kände jag hur jag sakta men säkert började välta åt höger, med fötterna säkert fastsatta vid pedalerna. Fötterna lossnade vid kraschen mot marken, men då var det så dags. Lätt pinsamt.. Ingen skadades dock, så allt gick ju bra, möjligen med undantag för mitt ego som fick sig en törn. Men skam den som ger sig. Upp i sadeln igen, och iväg mot gymmet och träningen. Vilket gick bra. Och att komma hem också, möjligen med undantag för det faktum att jag inte hittade cykellyktan förrän jag kom hem. I en väska. Under sadeln på cykeln.

Ge mig kraft...

Wendela Hebbe...

Sitter på Wendela Hebbegymnasiet och väntar på att sonen ska göra intagningsprov på teaterlinjen. Spännande. Han var nervös, vilket inte är så konstigt. Jag slås av den trevliga atmosfären, vilket var lite oväntat med tanke på att man inte ens kommer in här utan att identifiera sig. Men det kanske är just därför. En välkomnande, om än enkel, cafeteria möter oss när vi kommer in, och en vänlig person välkomnar oss och ber oss att sitta ner och vänta. Något att lära sig av, kanske. Det ligger i fas med min nya linje att alltid svara i telefon med ett "Välkommen till Å-skolan, det är NN". Hjärtat svarar alltid så när man ringer till henne på jobbet, och det låter ju väldigt mycket trevligare än det mer korthuggna "Å-skolan, NN" som jag tidigare använt. Många blir lite ställda. De kanske inte är vana vid det bemötandet då de ringer till kommunen. Och ärligt talat så är vi nog ganska dåliga på det.
Och nu sitter man här i den trevliga atmosfären och bloggar för att hålla tankarna borta, för att inte vara för nervös å sonens vägnar. Gott kaffe har de också.

Det blir nog bra det här...

Bakning...

Jag sitter i köket, omgiven av en fantastisk doft av nybakat bröd. ett par levain, bakade på vildjäst, kommer om ett par minuter att kunna tas ut ur ugnen, nygräddade, doftande, med en vackert gyllenbrun färg och en härligt knaprig skorpa.

Jag har alltid tyckt om att baka, men har under de senaste åren inte ansett mig ha tid att göra det, tyvärr. Men sedan vi blev lite färre i familjen, så har tiden för egen kreativitet ökat av någon konstig anledning. Så nu har jag återupptagit bakningen igen, till mina barns stora glädje, och min egen njutning. Så nu bubblar vildjäst och surdegar i kylskåpet, degar jäser i vårt kök igen, och ugnen går varm. Det experimenteras och prövas, knådas och blandas, gräddas och smakas. Riktig njutning. Med tanke på mitt pågående viktminskningsprojekt, kanske det inte förefaller så vältajmat att baka - kolhydrater är ju inte direkt mina bästa vänner just nu - men det ger mig en ganska stor tillfredställelse att baka, även om jag inte äter så mycket själv.

En av mina stora inspiratörer är Martin Eriksson. Han har bloggen Pain de Martin, en helt underbar blogg om surdegsbakande. Jag kan verkligen rekommendera ett besök på hans blogg, om ni vill ha lite tips och inspiration. Han gör surdegsbakandet roligt, lustfyllt och inte så där fasligt komplicerat, även om det krävs en hel del tid för att baka surdeg. Eller tid, förresten. Inte så mycket tid, som förmågan att disponera den, en förmåga som jag har väldigt lite av, vilket gör att nästan alla mina projekt innebär att jag måste ställa klockan på ringning mitt på natten för att vika en deg, sätta in eller ta ut bröd eller något annat. Men jag börjar hitta formen nu, vilket innebär att jag måste upp jättetidigt på morgnarna för att slutblanda en deg, som sedan står svalt och jäser under dagen, och gräddas på kvällen. Men gott blir det, och doften av nygräddat bröd är ju helt fantastiskt att ha i huset.

Nu är bröden färdiga, så nu ska jag smaka...

Duktiga barn...

Jag är begåvad med väldigt duktiga och intelligenta barn, har jag förstått. Dottern är oerhört disciplinerad i sina studier, och väljer nu om program efter att ha gått nästan ett år bara för att - hör och häpna - det är för lite plugg... Det har hon inte fått ifrån mig, det kan jag garantera.

Sonen går från klarhet till klarhet, och backade upp ett VG på nationella proven i svenska med ett MVG på nationella i fysik. Imponerande, särskilt med tanke på att jag aldrig ser några skolböcker här hemma. Men, som han själv säger, han gillar inte att ta hem, så det är bättre att göra det i skolan... Vad säger man?

Är jag stolt eller är jag stolt...?

Hemma igen...

Nu har jag varit hemma i två veckor, och jag har svårt att förstå att jag någonsin har varit borta... Om det inte vore för min flagnande hud, förstås... Där förstår man att någonting har hänt. Annars måste jag titta på bilderna för att förstå att jag varit borta. Och ingen hade tagit hand om mina arbetsuppgifter när jag var borta. De låg så snällt och väntade när jag kom hem. Förökat sig hade de också, de rackarna. Mångfaldigats. Så det dröjde inte många dagar innan jag var sliten igen. Måste fundera över mitt yrkesval.

JAG VILL TILLBAKA!!!!!!!!!!!!

Dottern bloggar...

Så har dottern skaffat blogg igen, då. Det känns bra att hon går i pappas fotspår, även om hon kanske inte vill kännas vid det, då det skulle kännas som om hon bara apade efter sin pappa vilket vore känsligt...

Kyla...

Så slog kylan till igen. Obarmhärtigt biter den tag i skinnet så fort man vågar sticka ut så mycket som en nästipp. - 20 och på väg ner... Och ännu mer skottning blev det efter snöovädret härom dagen. Bra för ryggen. Men det är snart ett minne blott.

Thailand - här kommer vi... (tre dagar kvar) :-)

Mobbning...

Så var man medial igen, då. Skolverkets rapport angående mobbning i svenska skolor har väckt debatt, stundom hätsk sådan. En sådan avhölls igår kväll, och undertecknad hade nöjet att vara med. TV-debut, faktiskt. Kvällsöppet med Ekdahl. Intressant och spännande.

Angående debatten i sig vill jag anföra följande: Debatten har i huvudsak berört att 8 "program" mot mobbning har granskats genom att 7 forskare har varit ute i 39 skolor för att undersöka hur man arbetar mot mobbning. Resultatet är att Skolverket inte kan rekommendera någon av de 8 "programmen".

Jag vill påstå att detta är en pseudodebatt. De flesta "program" som granskats är inte regelrätta program eller quick-fixar, vilket Skolverket försöker påskina, utan är att betrakta som ett stöd i antimobbningsarbetet på skolorna, ett verktyg. Och verktyg kan antingen brukas eller missbrukas. Det är egentligen ganska enkelt. Ge en hammare till en psykopat, så kommer han att ha sönder något. Ge den till en snickare, så kommer han att bygga upp något. Svårare än så är det inte. Egentligen...

Det som verkligen borde belysas är hur man har hanterat frågorna på de undersökta skolorna, dvs på lednings- och personalnivå. Det är där bristerna ligger, inte i de stödfunktioner som finns, vare sig de heter Friends, Olwéus, SET eller något annat. Allt handlar om engagemang på skolan, och hur skolledningen hanterar frågan. Om skolledningen tycker att det är viktigt, så fungerar det oftast, vill jag påstå.

Jag hoppas att den fortsatta debatten blir mer nyanserad, och fokuserar på rätt saker...

Thailand...

Om tio dagar åker vi till Thailand... 14 dagar... Ville bara säga det, så att ni blir riktigt avundsjuka.

Kamala Beach - here we come...!

Hur tänkte dom nu...?

Ja, det kan man fråga sig ibland. För att reda ut detta har jag och vännen P startat en liten blogg där vi kan avreagera oss på alla dumheter man kan läsa eller se. Eller rättare sagt - jag gjorde en kupp. Vännen P har åsikter. Många. Och uttrycker dom ofta just "Hur tänkte dom nu?". Ivrigt har jag och vännen P's hustru försökt få honom att öppna en blogg för att på det sättet delge världen sina tankar om sakernas tillstånd. Vännen P har nämligen en förmåga att uttrycka sig som går utanpå det mesta. Jag har också åsikter. Ofta. Så jag tänkte "Men vad f-n, det är väl lika bra att jag startar bloggen, så får han haka på". Så jag gjorde en kupp. En godartad. Och vännen P är på. Du hittar bloggen här eller i blogglistan till höger.

Have fun...

Islamism...

Modeordet för dagen är islamism. Förvirringsmästaren Jimmie Åkesson har nästintill tagit patent på betydelsen av detta, för mig, nya ord, och direktöversatt det till terrorism. Man tar sig för pannan. Tyvärr verkar de ha fått luft under vingarna, dessa riksdagens quislingar Sverigedemokraterna. Deras stinkande retorik får utrymme. På sätt och vis är det kanske bra. Det innebär att man kan bemöta deras stollerier om islam som en farlig företeelse. En hel hoper människor med mer kunskap och mer vett bemöter deras argument i alla möjliga media. SD's retorik är skrämmande, och bygger på rädsla, hat och, framför allt, okunnighet. Jag menar - ingen vettig människa kan väl på allvar tro att 1,5 miljarder människor är våldsbejakande, självsprängande dårar och mördare.

Skillnaden mellan islam, kristendom och judendom (hmmm... Judeism... Är det nästa farliga inriktning?) är inte särskilt stor. Betänk också att de judiska och kristna profeterna har samma ställning inom islam som inom kristendomen och judendomen. Det är mer än vad man kan säga om Muhammeds ställning i dessa två religioner. Vad Jimmie med sina medråttor inte förstår är att allt till syvende och sist handlar om människor, inte religion. Det är människor som utnyttjar religionen för sina syften. Detta har gjorts i alla tider, av snart sagt alla religioner - inte minst kristendomen. Och hur många religiösa knasbollar har vi inte inom kristendomen (ja, förutom Jimmie et al, förstås). Hur många terrordåd har inte genomförts i kristendomens namn genom århundradena. Det största är väl nazismens härjningar i Europa. De tyska soldaterna hade bältesspännen med orden "Gott mit uns" (Gud med oss) instämplat. Sanna Guds krigare, det. Och SD's retorik är skrämmande lik nazismens innan maktövertagandet.

Låt oss innerligt hoppas att rasistgänget i SD åker ut ur riksdagen nästa gång...

Rensning 3...

Förra veckan och helgen har präglats av rensning och förnyelse. En ny TV och surroundljud installerades i torn-TV-rummet, så den gamla TV'n fick flytta upp eftersom den som fanns där hade gått sönder - efter lång och trogen tjänst. Familjens sista tjock-TV. Den gamla fula alldeles för stora soffan som stod där kördes till tippen tillsammans med TV'n, en byrå, ett skrivbord mm mm, och ersattes med en dubbelbäddsoffa - praktiskt. Dessutom rensades huset på ett antal gamla datorer, skärmar, datatillbehör och elskräp. Jag fattar inte var alla dessa datorer kom ifrån? Vem har använt mitt garage och mitt hem som kyrkogård för avlidna datorer? Den där Någon som bor i vårt hus, kanske...? Hmmm...

Sonen har börjat sitt jag-vill-ha-ett-större-rum-projekt, och har slagit ut en vägg. Lite spackling och målning så kan han flytta in i sitt nya, större rum - perfekt! Ytterligare ett gästrum. Vi kan snart öppna B&B.

Ett par bokhyllor åkte ut i garaget, och nu återstår en ommålning av rummet så har vi en helt ny övervåning. Ja, när vi har målat om toaletten förstås. Det ska bli såååå skönt :-).

Och snart kommer fakturan för trädgårdsrenoveringen... Ouch...

Alla dessa dagar...

Idag har man blivit gratulerad minsann. Jag tror att varannan unge på skolan har gratulerat på namnsdagen, och det känns fantastiskt roligt. Själv hade jag glömt. Som vanligt...

Namnsdagar har aldrig varit särskilt stora händelser i vår familj. Vi fick vara glada om någon kom ihåg det över huvud taget. Annat var det med andra i min omgivning där jag växte upp. De kom till skolan fullastade med presenter efter sina namnsdagar - som om det vore julafton. Men så levde man ju på Solsidans nordligare motsvarighet också, och pengar var det väl aldrig någon brist på i de hemmen. Och många namn hade de väl också. Och fina. Jag kommer ihåg att jag undrade hur det såg ut hemma hos dem vid jul, med tanke på namnsdagspresenterna, och visualiserade ett formligt berg av julklappar under en gran som reste sig mot stuckaturtaken i deras residens. Men jag trodde nog aldrig att de var lyckligare än jag. Pengar gör ju ingen egen lycka. Själva hade vi en helt fantastisk jul, med mycket julklappar och massor av god mat, så det fanns absolut inget att klaga på - tvärtom. Utom möjligen att vi alltid missade Kalle Ankas jul... Några timmars terapi har dock dämpat ångesten efter det.

Namnsdagar är för övrigt ett elände. Själv har jag fyra, och de allra flesta har ju tre eller åtminstone två. Och hur ska man komma ihåg det? Med mitt minne (guldfisk) så kan jag lika gärna gratulera min omgivning helt slumpmässigt. Det skulle ge ett bättre utfall än om jag verkligen försökte komma ihåg. Själv kommer jag ju knappt ihåg min egen födelsedag ens, och än mindre omgivningens. Jag har nog bidragit till ett och annat grått hår hos mina föräldrar, då jag totalt har förträngt att de fyllt år. Sicken son de har... Och mina stackars syskon... Oftast inte ett grattis ens. Jag har i panik varit tvungen att på alla sätt ta reda på när mina fruar (fd alltså) fyllt år, när jag har känt att det närmat sig. Värst var det när jag kom på det dagen innan... Jag har aldrig erkänt det för vederbörande, och jag tror att det gick vägen, men bara känslan av den iskalla hand som kramade om hjärtat när insikten drabbade... Smärta... För att inte tala om bröllopsdagar, årsdagen av när vi träffades, förlovningsdagar... Alla dessa dagar... Jämmer...

Barnen har dock aldrig varit ett problem, men de börjar ju å andra sidan påminna redan ett halvår innan , så där har jag ju lite hjälp. Numera utnyttjar jag den utmärkta kalendern i telefonen med påminnelse och allt.

Jag glömmer ändå...

Aaarrrghhh...

121,3 kg!!! Lite för mycket rektor nu... Nu får det vara nog!

-10 kg till Thailand...

Betalt och klart...

Resan till Thailand - Sveriges nya Kanarieöarna - är betald och klar. Jag och AnLo kommer att tillbringa 2 helt underbara veckor där i februari-mars. Såååååååå sköööööönt!

Ska försöka undvika maneter...

Skottår...

Det är inte många som vet det, men 2010 är ett skottår. Faktiskt. Åtminstone för mig. Jag har aldrig i hela mitt liv skottat så mycket som i år. Först kom det osannolika mängder i vintras, och nu har det redan kommit mer än de föregående tio vintrarna tillsammans. Man får så bra motion, säger folk, men jag säger bara att om detta är motion, så är motion klart överskottat.

Det borde vara skottpengar på vädergudarna...

Tvättmaskinsproblem...

När jag bodde i lägenhet i Täby för många - alltför många - år sedan tog jag mig för att tvätta en dunkudde i bostadsrättsföreningens gemensamma tvättstuga. Det skulle jag inte ha gjort. När jag skulle hämta kudden fanns bara ett sladdrigt fodral kvar. Och fjädrar. Har ni någon som helst aning om hur många fjädrar det får plats i en kudde? Hela maskinen var full av en blandning av fjädrar och smutsvatten, och med bästa vilja i världen skulle jag aldrig ha fått i alla dessa fjädrar i fodralet igen. Jag försökte inte ens. Jag ringde reparatören, och flydde fältet för att slippa få skulden. Nästa gång jag kom ner till tvättstugan satt en lapp ovanför tvättmaskinen. "VEM FAN HAR TVÄTTAT KANARIEFÅGLAR I TVÄTTMASKINEN?" Jag använde aldrig mer tvättstugan. Jag köpte en begagnad tvättmaskin istället.

Nu kan man ju tycka att man borde lära sig av sina misstag. Inte jag inte... Härom veckan tvättade jag en dunkudde i vår egen tvättmaskin nere i källaren. Det borde jag inte ha gjort. Igen. En fullständigt outsinlig mängd dun och fjädrar blockerade precis varenda hålighet i maskinen. Dottern, som, om jag ska vara helt ärlig, sköter det mesta av tvätten hemma, var inte glad. Alls. Särskilt när hon fick klart för sig att vi inte skulle ha tvättmaskin på en vecka. Hon ifrågasatte starkt mitt omdöme avseende tvätt av vissa dunfyllda sovhjälpmedel, och i inte alltför vänliga ordalag. Jag tror att orden "korkad", "dum", "suger" och "FIXADETTANU" användes i rik mängd...

När jag härom dagen skulle byta sängkläder såg jag att mina återstående kuddar var ganska smutsiga...

Proppmätt...

Som vanligt har jag ätit alldeles för mycket, och kylskåpet är fortfarande alldeles fullt med mat. Men eftersom vi är duktiga, så har vi varit ute och gått en timme för att skaka ner det värsta. Så att vi ska få plats med lite till... Tänk om man kunde skicka överbliven mat till bättre behövande. Gudarna ska veta att jag inte behöver mer i alla fall. Någonsin, känns det som. Men om ett par timmar är man hungrig igen, och kommer att äta för mycket - igen. Vilka välfärdsproblem. Jag borde skämmas.

Nåväl - om ett par dagar kommer jag och hjärtat börja vårt nya liv, och preparera oss inför Thailand i februari. "Och det ska bli skönt?" frågar ni. Något så otroligt, säger jag. Sol, värme, vila, avkoppling, bad, god mat och kärlek - vad kan väl vara bättre :-).

Hmm, det börjar minsann kurra lite i magen...

Jul...?

Har inte pyntat ett dugg hemma, men ungarna är ju å andra sidan inte hemma, och inte jag heller, så varför bry sig? Här, där jag är, är det alldeles lagom pyntat, köttbullarna är gjorda, sillen och brödet också, och jag tar mig en välförtjänt öl... Eller två...

God Jul alla :-)

Det var ett tag sedan...

Ja, jisses så mycket som kan hända på ett halvår... Förväntad ensamhet förbyttes i trivsam tvåsamhet, om än på avstånd. Barnen får mycket tid, och lugnet har infunnit sig på Smedjan. Bara tre i hushållet. Dottern har börjat på gymnasiet, lilla gumman, och sonen går snart ut nian med bra betyg. Det har han fått från sin mamma. Mina betyg var inte mycket att skryta med inte. Men så blev jag rektor också...

En ny båt har införskaffats - en segelbåt. Folkbåt. I trä. Seglade en del i somras, och insåg hur otroligt mycket jag hade saknat att vara ute på sjön, att segla... Lugnet, stillheten, tystnaden, tillfredsställelsen att se vinden fylla seglen, och se loggen sticka upp mot fem-sex knop. Härligt. Det blir mycket segling nästa sommar, och en hel del tid på Muskö med A, vilket ju passar bra ihop.

Och segling med pappa förstås :-)...

Båtproblem...

Ibland känner jag mig som Mr Bean...

Glad i hågen tog jag vår lilla plastbåt ner till Mälaren för att åka ut till Birka. Tanken var att åka ut till illonet för att fira vår bröllopsdag.

Eftersom jag börjar bli riktigt duktig på att backa med släp, så gick sjösättningen riktigt bra. Ner med några backar dricka i båten - Telge Glima har 20-årsjubileum i år och bjuder på kalas på alla marknader - kläder mm. Parkerar bil och släp, hoppar i båten, motorn startar snällt, och vi sätter av mot Birka. Sätter av, ja... Något stämmer inte... I stället för att låta IIIIIIIIIIIIIIIIII, så låter motorn ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ, och det går väldigt tungt. Märkligt tungt, faktiskt, även med tanke på lasten. Det är då jag noterar att jag börjar bli lite blöt om fötterna. En svindlande sekund senare inser jag att jag tog ur bottenpluggen på land, för att tömma ur båten ordentligt. Jag satte inte i den igen. PANIK!!! Snabbt vänder jag båten och strandsätter den, springer upp till bilen, backar ner släpet, sätter fast båten och drar upp den. Åtminstone 200 liter vatten rinner ut. I med pluggen, ut med båten, parkera bilen och så iväg igen. IIIIIIIIIIIII. Bra, det låter OK.

Här skulle ju historien kunna vara slut... Men, nej...

När jag hunnit ungefär 3 sjömil (en halv vanlig mil ungefär för er landkrabbor) så övergick motorn från att låta IIIIIIIIIIIIII till ett ömkligt ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖööööööööööööööööööööö ÖHÖ ÖHÖ ÖHÖ PUFF pssssst PAaahhh. Därefter var tystnad. Endast ett grått moln av stinkande bensinoljeblandad rök låg kvar, men endast för ett par sekunder, eftersom det blåste ganska kraftigt. Från fel håll. Efter att ha försökt få igång motorn, men utan något som helst resultat, var jag tvungen att ta till årorna. Två timmar tog det tillbaka, motström och motvind var det och blåsor fick jag. Inte en båt i sikte heller, så någon hjälp fanns inte att få. Jag lade mig bradvid Ellida, lastade över allting, och förtöjde lillbåten hjälpligt. Sedan tog jag Ellida ut till Birka. Henne kan man lita på.

Ta i trä...

Motorproblem...

Åkte ner till båten igår för att provstarta. Jag har ju varit i Norge några dagar, och länspumpen behöver ström för att funka. Det gick inte så bra...

Det började så bra, och jag chokade och vred på startnyckeln så det stod härliga till. Den startade dock inte, så efter ett tag kom jag på att det nog kunde vara klokt att pumpa upp bensin till motorn genom att pumpa på den lilla blåsan som sitter på slangen från trycktanken. Sagt och gjort. Det märkliga var att det lät som om bensinen sprutade ner i tanken istället för upp till motorn. Måste undersökas. Loss med kopplingen till tanken, och trycka på blåsan. Mycket riktigt - den tryckte bensinen i fel riktning. Eftersom jag hela tiden okulärbesiktigade kopplingen, kom det mesta av bensinen i mitt ansikte. Delvis i ögat... Smärta... Resten kom ner i båten, som nu luktar som ett raffinaderi. Hoppas att folk inte röker där på ett tag.

Idag köpte jag en ny blåsa...

Semester...

Åtminstone officiellt. Jag ska försöka att inte jobba så mycket under semestern i år... Det börjar i alla fall bra. Till Borre imorgon med illonet och Telge Glima. Just nu firar jag med en liten Oppigårds. Den är god, den...

Hoooraayyy...

Sutare...

Redan första kvällen tar han upp sin första firre :-). Det artar sig.

Sedan ska han få lära mig, så ska vi fiska gös...

Fiske...

Sonen och jag var rörande överens om att sommarlovet inte skulle fördrivas framför TV'n/datorn. Ändå verkade dessa ha en nästintill oemotståndlig dragningskraft. Något måste göras. Efter midsommarfirandet på Birka, vilket han tillbringade endera med att fiska eller att klaga över att han aldrig får någon fisk, kom snilleblixten. Han ska på fiskeläger!

På söndagen tillbringades tid vid datorn för att se om några dylika fanns att uppbringa, och se, det gjorde det. I Värmland... Och anmälningstiden hade gått ut... Och lägret börjar på... TISDAG!! Bråttom!! Vi chansade, och det gick utmärkt att efteranmäla sig. Vi bokade, kompletteringsköpte lite fiskevänliga kläder, gick och lade oss i hygglig tid på måndagen, och idag körde jag dit en väldigt lycklig son. Ibland går det fort. Nu är det bara att hoppas att fiskelyckan står honom bi.

Man kan följa hans öden och äventyr här och här.

Det tänker i alla fall jag göra...

Niornas lunch...

Jag hade planerat det så bra medan jag satt där och åt. Jag spånade på mitt tal till niorna, och tänkte att jag skulle krydda det lite. Först skulle jag snubbla i trappan upp till scenen, sedan slå huvudet i mikrofonen, tappa manuset, böja mig ner och slå huvudet i micken igen på vägen ner... och så vidare... När det var min tur skred jag till verket. Det gick jättebra, och eleverna - åtminstone de flesta - tyckte att det var kul. Det jag inte riktigt hade räknat med var att flera i personalen trodde att jag fick en stroke när jag snubblade i trappan... När jag sedan förvirrat började slå huvudet i mikrofonen och tappa manuset så var saken klar - jag måste livräddas. Som tur var sade jag något som, enligt vår skolsyster, lät "någotsånär klart", så hon förstod att jag inte hade drabbats av stroke. Livräddningsaktionen avbröts innan den hade börjat. Jag märkte naturligtvis ingenting, men fick efteråt höra att flera i personalen nästan fått hjärtinfarkt av skräck. Det hade ju varit snyggt.

Jag kan se rubrikerna i lokalpressen...

"Så har vi alltid gjort"...

"Så har vi alltid gjort"
Känner du igen uttrycket, "Så har vi alltid gjort"?
1. Standardspårvidden för järnväg i USA är 4 fot och 8,5 tum. Det är ett lite udda mått, eller hur? Varför valde man detta som standardmått?
2. Därför att det var så de byggde järnvägarna i England och det var utvandrade engelsmän som byggde järnvägarna i USA. Varför byggde då engelsmännen på detta sätt?
3. Därför att de första järnvägslinjerna byggdes av samma arbetare som byggde spårvägarna (före järnvägens tid) och det var detta standardmått som de använde. Men varför använde de just detta mått?
4. Därför att arbetarna som byggde spårvägarna använde samma formar och verktyg som de använde när de byggde vagnar med denna hjulbredd. Okej!Men varför hade vagnarna denna konstiga hjulbredd?
5. Jo, för om man försökte använda en annan hjulbredd så gick hjulen sönder när man färdades på vägarna i England, som hade detta avstånd mellan hjulspåren. Nå, vem byggde då dessa gamla vägar med djupa hjulspår?
6. Romarna byggde de första större vägarna i Europa (och i England) för sina trupper. Vägarna har använts ända sedan dess. Ok, men hjulspåren då?
7. De romerska triumfvagnarna formade i begynnelsen hjulspåren, spår som alla sedan fick anpassa sig till för att inte förstöra sina vagnar.Eftersom triumfvagnarna var tillverkade för Romarriket hade alla exakt samma hjulbredd.
Standardspårvidden 4 fot och 8,5 tum för järnväg i USA härstammar alltså från de ursprungliga specifikationerna för en triumfvagn i Romarriket. Länge leve byråkratin! Så nästa gång du får en specifikation i din hand och undrar vilket "hästarsle" som författat den, kan du vara inne på rätt spår. Ty de romerska triumfvagnarna byggdes precis så breda att två hästbakar fick plats i bredd mellan skaklarna.

Nu kommer snart poängen...........
När du ser en Space Shuttle på avfyringsrampen så sitter det två stora raketer på ömse sidor om den stora bränsletanken. Det är massiva startraketer, s.k. SRB-raketer. Dessa tillverkas av företaget Thiokol vid deras fabrik i Utah. Ingenjörerna som konstruerade dessa startraketer hade föredragit om de kunde gjorts lite bredare, men raketerna måste transporteras med järnväg från fabriken till Kennedy Space center. Nu råkar det vara så att järnvägen från fabriken går genom en tunnel i bergen.Startraketerna fick inte vara större än att de kom genom tunneln. Tunneln är lite bredare än järnvägsspåren, och järnvägsspåren, kommer du kanske ihåg, är lika breda som två hästbakar. En karakteristisk del av världens mest avancerade transportmedel har alltså bestämts av bredden på ett "hästarsle" för över 2000 år sedan. Och du som trodde att "hästarsle" bara var ett tråkigt skällsord!

Vad har Sverigedemokraterna i garderoben...?

Jag var bara tvungen att gå in på Hr Skalins blogg för att se vad han hade för intressanta sanningar att förtälja det svenska folket. Med ett språkbruk som för tankarna till mellankrigstidens högerextrema idiom, visar han tydligt vad Sverigedemokraterna verkligen står för. Tittar man sedan på kommentarerna så ser man vilka individer de drar till sig, och vad de har för åsikter. Inte långt från Furugårds och Lindholms sätt att formulera sina doktriner. Ett utmärkt inlägg i debatten finns här. För er som inte läst Camus "Pesten" - gör det...

Råttorna tar sig upp ur kloakerna...

Sverigedemokraterna...

...har ju nyligen lagt fram sin skuggbudget i ett patetiskt försök att verka seriösa. Man tar sig för pannan. Härom dagen lyssnade jag på P1's Kulturnytt och intervjun med deras ekonomisk-politiske talesman Johnny Skalin. Det här är ett fantastiskt bra exempel på varför man inte ska tiga ihjäl detta ynkedomens parti. Ge dem en öppen yta och lite talutrymme så kommer de blixtsnabbt att sänka sig själva. Smaka på de här formuleringarna, som förklarar varför regional kultur ska få mindre pengar: "Vi har till exempel utställningar i Lund där man utställer... Där man ställer ut... eh... rent... rent groteska utställningar på... eh ja, med sexuell anspelning och såna saker, och sånt vill vi ha bort...". Man vill satsa på "Svensk kultur" och ta bort anslag till "verksamheter som befrämjar den mångkulturella samhällsordningen". Som exempel nämns föreningar som sysslar med att upprätthålla ursprungskulturer (är den samiska kulturen också medräknad?), och verksamheter "som lyfter fram afrikansk dans och såna här saker". Det är sann humor att lyssna på idioten när han febrilt försöker undvika reporterns frågor, för att inte verka så oinsatt och korkad som han verkligen är. Lyssna själva här under "Sverigedemokraterna vill styra kulturlivet". Hysteriskt kul när han bygger hela kulturbudgeten på nämnd utställning i Lund, vilken han inte kunde precisera, och egentligen inte visste varken var den hållits, eller vilken institution som ställt ut. Men grotesk var den...

Man blir lite kräkfärdig också...

Yngaren runt...

10 mil blev det idag - sista loppet innan Vättern. Nu måste jag visualisera att jag gör dagens 10 mil två gånger till... Direkt... Låt höra hur mina olika kroppsdelar uppfattar saken. Vi börjar med fötterna:

"Ja, vi domnade bort lite efter ett par mil, men det gick över. De nya skorna var bra, så vi är nöjda. Vi fixar några mil till."

Benen:

"Lite stelt i början, men efter någon mil var vi varma och fina. Sedan var det bara att köra på. Knäna gnällde lite mot slutet, men det är ju bara på med lite olja, så går det nog fint. Kör på bara!"

Underlivet:

"Den som kom på Vätternrundan borde genomgå en psykiatrisk undersökning. Du är f-n i mig inte klok som ens tänker tanken att jag ska befinna mig i sittande läge på fröken Sadel i femton timmar! Dessutom tycker jag att hon är väldigt hård mot mig. Hård och okänslig. Om du ändå genomför det här, så säger jag upp mig. Och du vet vad det innebär för ditt sexliv... Tänk på den, du!"

Jaha, lite blandade upplevelser där, alltså... Den som lever får se. 15 mil i veckan nu, så är jag uppe i hundra mil. Det blir nog bra. Om inte något säger upp sig.

Då blir inte Illonet glad...

Överraskning...

Illonet jobbar en hel del just nu, och sover på Birka. Det blir ju lite ensamt i längden, så jag gjorde en kupp. I onsdags köpte jag en (till) båt. Skruttig som rackarn, men med en helt OK motor, som startade på första rycket fast den stått i ett garage i fyra år. Illonet visste förstås ingenting. Så i natt, när jag hade släppt av dottern vid tåget och sovit ett par timmar, tog jag vår nya båt ut till Birka (40 minuter - duktig båt :-). Illonet trodde inte sina ögon när jag klev in på hennes rum klockan fyra på morgonen. Ännu mindre att jag köpt en båt bara för att kunna komma ut till henne lite oftare. Det höll på att bli väldigt fel, eftersom Illonet bytt rum sedan jag sist var där... Som tur var sov ingen i hennes gamla rum, och det var låst. Annars hade någon blivit väldigt förvånad över att få en 115 kilos sängkamrat plötsligt...

Jag kan se rubrikerna...

Konferens...

Sitter på konferens på Solbacka. Det var här som Jan Guillou upplevde det han skrev om i "Ondskan". Det känns nästan som om det kryper lite inpå skinnet. Tänk om det var på mitt rum som han blev misshandlad... Tänk om jag har kissat på samma pissoir som han...

Coolt...

Respekt...

Respekt - det är när en elev tar ur ena hörsnäckan ur örat när man möts på skolgården - bara sådär :-)

Jag älskar verkligen mina elever...

För sen...

Just nu känns det som om hela mitt liv ligger osynkat med tiden. Det är som om jag ligger lite, lite efter hela tiden - och inte riktigt hinner ifatt hur jag än försöker. I vissa saker ligger jag bara lite efter - fem minuter för sen till alla möten, läser mailen en dag efter att saker skulle vara gjorda - medan andra är hopplöst sena. Tomatplantorna skulle varit i jorden nu, men växthuset är inte klart. Trogna bloggläsare kommer säkert ihåg stackars Elida som kom ur vattnet en bra bit efter att isen lagt sig.

Nu har det hänt igen... Båttältet som skulle ha varit rest i december, men blev försenat av snö och is blev klart idag... För sent... Nu kan jag äntligen börja skrapa henne, och lägga på fernissa. För sent... Och sätta på motorn (som jag skulle ha bytt till en större men inte hunnit) och sjösätta. För sent...

Och ikväll kommer jag att komma i säng alldeles för sent...