Snart fyller jag 50. Märklig känsla. Det känns inte som om det är dags än. Inte för att det är farligt, mycket eller jobbigt. Det är bara inte dags. Jag har ingen 50-årskris, men börjar ju fundera lite kring hur jag ska gå vidare. 50 är en bra ålder, och jag är ganska bekväm med det, men när man börjar få hem reklam för boende för "dem som har nått medelåldern - specialerbjudande för dig som har nått 50 och vill ha ett lugnare boende" i lådan, blir jag lite fundersam. Om jag ville ha det lugnt så kan ni vara helt säkra på att jag inte skulle jobba i skolan. Särskilt märkligt är det med tanke på att jag inte riktigt har bestämt mig för vad jag vill bli... Jag ville ju bli rektor, och det är roligt (oftast), men har aldrig sett det som en slutdestination. Några karriärvägar har ju stängts under åren. Cykelproffs kan jag ju skriva av. Läkare känns överkurs - fem års studier + praktik. Nja... Får väl se vad jag hittar på.
Det enda jag faktiskt märker det på, åldern alltså, är att jag är lite fegare. Tanken att sätta på sig en fallskärm känns mer avlägsen nu än den gjorde för tjugo år sedan. Liksom bergsklättring, att köra alldeles för fort och göra galna hopp på cykel eller skidor. Märkligt egentligen. När man är ung och har hela livet framför sig, då beter man sig som om man ändå skulle dö imorgon. "Kan lika gärna ta livet av mig idag" tänker man och hoppar ut ur det fullt fungerande flygplanet. Borde det inte vara tvärtom? Borde man inte tänka att "Äh, va fan - jag har haft ett grymt bra liv, och nu är det inte så långt kvar (som det en gång var i alla fall). Var finns närmaste vithajssafari?" Live fast, die old, liksom. Men, nej... "Oj, så farligt det verkar. Bästa jag stannar hemma och virkar antimarkasser istället..." Och då har jag ändå två underbara tonåringar hemma, som håller mig ung i själen. Vad händer när de flyttar hemifrån? Kommer jag att sjunka ner i total letargi, och börja gå på pensionärsbingo? Börja läsa Kafka, bara för att man ska? Hemska tanke. Bästa att göra upp en bra plan.
Vid trettio började jag plugga arkeologi och historia. Ergo - ingen trettioårskris. Vid fyrtio pluggade jag till skolledare. Ingen fyrtioårskris. Receptet, åtminstone för mig, är att hela tiden vara på väg. Nu har jag startat eget. En ledarskaps- och organisationsutvecklingsfirma. Bra steg in i femtioårsdekaden. Och så var det där med skrivarkursen... Och lära sig spela gitarr... De där det-här-måste-jag-hinna-med-innan-jag-dör-kurserna...
Shit... Låter som femtioårskris... :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vet du, Kafka hade inte heller så kul! :-)
SvaraRaderaFörresten så kan du glömma allt vad gå vidare heter, det har jag sagt åt dig tidigare. Du stannar snällt där du är i i alla fall 5 år till så det så, då har min yngsta gått ut 9:an! :-) Sorry att spoliera dina planer!
Men om det bara är hoppa fallskärm som är problemet så hänger jag på och jag lovar att jag skriker högre än dig så då behöver inte du skämmas för du kommer inte att höras! :-)
Dessutom så är det meningen att du ska leva livet och njuta när barnen flyttar hemifrån. Leva fullt ut och njuta av allt, det låter väl inte så svårt? Förresten så kommer de att finnas där och komma hem och hälsa på.
Sedan kommer barnbarnen och då kan du ju vara barnvakt, se det tar aldrig slut! :-)
Bara för att man blir äldre så tar inte glädjeämnena slut, de förändras bara och vissa av oss växer aldrig upp och därmed kan man njuta av både de gamla och nya glädjeämnena! :-)
Ha det bra! Kom ihåg, 5 år till! Då ska du få en blomma och ett presentkort på fallskärmshoppning bara för att du lyckades klara av att överleva mig! :-)