Hitta vilse...

När barnen gick i förskolan så fick de gå en kurs i hur man skulle bära sig åt om man gick vilse i skogen. Hitta vilse kallades den. I huvudsak gick den ut på att om man gick vilse i skogen, så skulle man krama ett träd och vänta tills man blev hittad. Hitta vilse fick en ny innebörd för mig idag.
Jag var ute och fiskade i förmiddags, tillsammans med en elev och hans assistent (en av fördelarna med att vara rektor). Mitt ute i skogen var vi, och alla som känner mig vet att jag hittar lika bra i skogen som en eskimå hittar i djungeln.
När jag var tvungen att avvika vid lunch, pekade de i någon generell riktning och sa att jag skulle hålla mig till stigen så skulle jag komma till bilen. Som vanligt totalt omedveten om mina tillkortakommanden som orienterare knatade jag iväg längs stigen. Stigen, som var så liten att den inte ens hade platsat som myrstig, tog slut redan efter ett par hundra meter. Förvirrat tittade jag mig omkring och insåg att jaginte såg stigen bakom mig. Jag var vilse...
Bäst som jag stod där och undrade vilken väg jag skulle ta, eller vilket träd jag skulle krama, föll min blick på marken. Där, gömda i mossan, fanns ett helt gäng kantareller. Jag som aldrig hittar kantareller...
Sedermera hittade jag bilen och kunde åka hemåt med fiskeväskan full med kantareller. Förmodligen har Nalle Puh, min citatfavorit, rätt när han säger att om du försöker hitta hem men istället hittar en grop, kan du försöka att leta efter en grop. Då skulle du med all säkerhet inte hitta en grop, vilket skulle vara bra, för då kanske du hitter någonting du inte letar efter, vilket skulle kunna vara precis det du letar efter.

Jag gick vilse och hittade kantareller. Hitta vilse...