Vi har fått nya mobiltelefoner i kommunen. Smartphones. Jag har nu fått klart för mig vad begreppet "Smartphone" står för. Man måste vara smart (tekniksmart) för att använda dem. Jag har inte hämtat ut min än...Satt på ett möte härom dagen, tillsammans med mina kollegor. Mötet berörde viktiga saker, och många kloka tankar kom fram. Tyvärr interfolierades mötet konstant av genomträngande ringsignaler. Man kunde ju tycka att vederbörande skulle kunna sätta den på ljudlöst, men det gick tydligen inte. Trots idoga försök så ringde telefonerna. Och inte bara hos en person...
Åtminstone jag fungerar så att jag har väldigt svårt att koncentrera mig då det hela tiden uppstår skarpa eller plötsliga ljud omkring mig. Och så blir jag irriterad... Men inser samtidigt att jag ju inte kan bli irriterad bara för att andra människor inte klarar ut modern teknik. Förvirring...
Påminner för övrigt om när en bataljonchef i Kustartilleriet fick den, för den tiden, mycket innovativa idén att minnesanteckningarna från våra möten skulle skrivas direkt på datorn. Detta var i slutet av 80-talet och innan e-postens tid, så jag vet inte vad han hade tänkt sig att göra med det. Det jag vet är att det inte riktigt blev som han hade tänkt sig.
Som sekreterare hade han valt en av sina mindre datavana underställda. Ja, ärligt talat så var vi väl ganska dataovana allihop vid den här tiden, men kanske inte fullt så illa som chefens utvalde. Mer muskler än hjärna, är väl ett milt uttryck för personen ifråga. Och han var inte särkilt muskulös...
Datorn ifråga hade ovanan att pipa ganska högljutt vid felaktiga tangenttryckningar, vilket innebar en hel del störningsmoment, men det hela blev en stor källa till glädje för oss yngre officerare. Vi kunde knappt hålla oss för skratt under mötena. Hela det första mötet avbröts kontinuerligt av en ström av pipande, svordomar och ilsket hamrande på det stackars tangentbordet.
"Klicketiklicketiklicketi pip FAN klicketiklicke pip SKIT klicketiklicketiklicketiklick pip J-VLAR pip FAAAAN pip klick..." - ja, ni förstår säkert. Det var ju inte hållbart. Chefen hade mycket svårt att hålla masken och vara seriös, och när vi till slut inte kunde hålla oss för skratt längre, så avbröt han mötet. Nästa möte så lyste datorn med sin frånvaro, och sekreteraren satt med papper och penna. Datorn såg aldrig någon igen. Jag misstänker att den fick agera rörligt mål på någon skjutbana.
Det var inte bättre förr...
