Om man vill göra något riktigt dödsföraktande, så kan jag varmt rekommendera en tur med en skoltaxi i Istanbul. Känslan av att fara fram i vad som känns som överljudshastighet med centimetrar till godo till medtrafikanter, fotgängare, barn, hundar och parkerade bilar (några cyklister finns inte, de är nog utdöda), i en minibuss är svindlande. Med hjärtat och större delen av maginnehållet i halsgropen håller man sig desperat fast i allt som inte sitter löst, inklusive medpassagerarna. Säkerhetsbältet, om det fungerar, hinner man inte sätta på sig innan det sätter av, och det är ett under att åtminstone huvuddelen av passagerarna sitter på sina ursprungliga platser när man kommer fram. En av mina medpassagerare satte ord på allas våra känslor. "It's like beeing inside a video game."
Still alive and kicking, though...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar