Idag har man blivit gratulerad minsann. Jag tror att varannan unge på skolan har gratulerat på namnsdagen, och det känns fantastiskt roligt. Själv hade jag glömt. Som vanligt...Namnsdagar har aldrig varit särskilt stora händelser i vår familj. Vi fick vara glada om någon kom ihåg det över huvud taget. Annat var det med andra i min omgivning där jag växte upp. De kom till skolan fullastade med presenter efter sina namnsdagar - som om det vore julafton. Men så levde man ju på Solsidans nordligare motsvarighet också, och pengar var det väl aldrig någon brist på i de hemmen. Och många namn hade de väl också. Och fina. Jag kommer ihåg att jag undrade hur det såg ut hemma hos dem vid jul, med tanke på namnsdagspresenterna, och visualiserade ett formligt berg av julklappar under en gran som reste sig mot stuckaturtaken i deras residens. Men jag trodde nog aldrig att de var lyckligare än jag. Pengar gör ju ingen egen lycka. Själva hade vi en helt fantastisk jul, med mycket julklappar och massor av god mat, så det fanns absolut inget att klaga på - tvärtom. Utom möjligen att vi alltid missade Kalle Ankas jul... Några timmars terapi har dock dämpat ångesten efter det.
Namnsdagar är för övrigt ett elände. Själv har jag fyra, och de allra flesta har ju tre eller åtminstone två. Och hur ska man komma ihåg det? Med mitt minne (guldfisk) så kan jag lika gärna gratulera min omgivning helt slumpmässigt. Det skulle ge ett bättre utfall än om jag verkligen försökte komma ihåg. Själv kommer jag ju knappt ihåg min egen födelsedag ens, och än mindre omgivningens. Jag har nog bidragit till ett och annat grått hår hos mina föräldrar, då jag totalt har förträngt att de fyllt år. Sicken son de har... Och mina stackars syskon... Oftast inte ett grattis ens. Jag har i panik varit tvungen att på alla sätt ta reda på när mina fruar (fd alltså) fyllt år, när jag har känt att det närmat sig. Värst var det när jag kom på det dagen innan... Jag har aldrig erkänt det för vederbörande, och jag tror att det gick vägen, men bara känslan av den iskalla hand som kramade om hjärtat när insikten drabbade... Smärta... För att inte tala om bröllopsdagar, årsdagen av när vi träffades, förlovningsdagar... Alla dessa dagar... Jämmer...
Barnen har dock aldrig varit ett problem, men de börjar ju å andra sidan påminna redan ett halvår innan , så där har jag ju lite hjälp. Numera utnyttjar jag den utmärkta kalendern i telefonen med påminnelse och allt.
Jag glömmer ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar