Precis innan ceremonin skulle börja, och människor höll på att sätta sig, flög det in en väldigt stor och vacker humla i kyrkan. Den flög omkring över församlingen och satte sig än här och än där - på människors axlar, i håret, framför dem. Det märkliga var att ingen verkade märka den, förutom en av mina kusiner som satt längst bak, och hennes föräldrar. Humlan satte sig också på henne, och det enda hon kände var ett stort lugn. Hon blev nästan lite irriterad när hennes mamma viftade bort den från hennes hår. När väl akten började, flög humlan bort till en fönsternisch och satt där, blick stilla, under hela ceremonin. När allt var slut, och Våren av Grieg strömmade ut ur orgelpiporna, lyfte humlan och flög ut ur kyrkan... Hon var nog nöjd, mamma - för det var hon, det tror jag.
Efteråt, när vi bjöd gästerna på snittar, vin och kaffe (läsk och vatten till dem som inte ville eller fick dricka vin, förstås...), visade det sig att vi var alldeles för många. Ett kärt problem, och vi arrangerade om så att alla delade med sig broderligt och systerligt av det som fanns. Alla blev mätta och glada, verkade det som. Och det var också något som var så påtagligt. Glädjen efter begravningsakten. Inne i församlingshemmet hördes skratt, höga glada röster och skålningar. Och om mamma, om än i gestalt av en humla, var med där någonstans hade hon skrattat med, för sådan var hon, mamma. Jag är så otroligt tacksam för alla som kom för att minnas henne, och hedra hennes minne på detta fantastiska sätt.
Och utanför fortsätter livet som vanligt. En god vän lämnade denna lilla dikt av Alf Henriksson i en kommentar.
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer
och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer
Så är det ju, eller hur?
Det var verkligen fint igår, och det känns så bra att jag fick vara där tillsammans med Henrik och barnen, för att ta farväl. Jag skulle också vilja passa på att tacka alla fantastiska och fina släktingar, vänner och andra öppensinniga medmänniskor som stöttat oss både gällande svärmors bortgång och strängnästidningen/e-kurirens omoraliska uthängning av min man och vår familj. Jag har det senaste dagarna gått omkring med en klump i magen av frustration och ilska som bara växt sig större. Hur kan en journalist vara så elak och känslolös. Han får ingen personlig vinning av att hänga ut oss offentligt med namn och bild i tidningen. Jag förstår inte, om journalisten bara hade vela hänga ut Henrik som rektor, och inte som privatperson så hade väl artikeln inte innehållit namn och bild. Jag har en sådan stor lust att kräkas upp den stora klumpen i magen och kasta den i ansiktet på den berörda journalisten, och tvinga honom att skriva om hur Henrik är egentligen. Jag vill att han skriver i tidningen att Henrik är den bästa och mest kärleksfulla make, pappa och bonuspappa man kan tänka sig. Jag vill att han skriver hur mycket han brinner för sitt arbete och om allt det han gör för ungdomarna på skolan. Han borde också skriva om alla timmar Henrik har tex.nattvandrat, jobbat ideellt på fritidsgården, stoppat och polisanmält langning och jobbat för Friends med mera, med mera. Henrik är en kreativ, modern, öppen, driftig och nytänkande skolledare, och lika så människa, pappa , livskamrat och vän. Henrik är den typ av människa som får andra att växa.
SvaraRaderaTänkte avsluta med några tankar om allas våra ungdomar. Personligen tycker jag att den här artikeln och debatten förlöjligar dem. Jag är av den åsikten att ungdomar är kompetenta människor som kan förstå vad som är rätt och fel. Jag är övertygad om att de hellre föredrar vuxna som är ärliga och vågar vara sig själva, och som litar på dem och deras kompetens, än vuxna som är falska, skenheliga moralpredikare.
Jag håller med dig Veronica våra ungdomar behöver inte vuxna som förlöjligar dem utan ser dem som kompetenta människor. Hela den här debatten luktar surt och jag är säker på att det handlar om deras eget missnöje till sig själva som även kallas avundsjuka. Det tråkiga är att dem inte förstår hur många de har sårat, er familj är verkligen inte värda det här!Kram på er!Monica
SvaraRaderaAtt så som ortstidningen gjort, hänga ut en
SvaraRaderaenskild oförvitlig medborgare på ett sätt som allvarligt kränker den personliga integriteten står i strid med all pressetik.
Man vill hoppas att skolans elever samlar sig till en solidaritetsmanifestation och överlämnar in en skarp protest till tidningen.
Det låter som en alldeles helt fantastiskt fin begravning och du skriver så ärligt och fint om din mamma. Tänk vad skönt att något så tråkigt som en begravning kan bli ett så vackert minne.
SvaraRadera