Cykla 3...

Nu ska jag cykla hem, och jag har så fruktansvärt ont i sadelläget... Det känns som ett enda stort blåmärke... Aj...

Läsare...

De personer som tyckte att min blogg var förfärlig, och att den måste rapporteras till tidningen har förmodligen misslyckats i sitt syfte. En god sak hade varit att ta kontakt med mig, och tala med mig om det de tyckte var fel. Det hade varit klokt, eftersom de rimligtvis inte ville att så många skulle läsa bloggen. Sannolikt hade jag också lyssnat, eftersom de förmodligen (jag kan ju inte veta, eftersom jag inte vet vilka de är) är omdömesgilla och vettiga personer, fast de möjligen har en smula svårt för att vara raka i sin kommunikation. Nåväl, resultatet blev nu att jag, från att ha haft 18-20 läsare om dagen, ca 50 i veckan som absolut mest, nu har haft mer än 350 läsare i veckan, och över 70 per dag. Missat målet?

För övrigt vill jag tacka alla fantastiska människor som stöttat mig genom denna ganska jobbiga period. Alla värmande kommentarer här på bloggen och i tidningens nätupplaga, och all support ute IRL. Kanske framför allt alla elever som vet skillnaden mellan att vara vuxen och att vara ungdom. Ni är en heder för det uppväxande släktet, och ger mig hopp om att framtiden kan te sig lite ljusare för oss som tillhör den generation som ägnat sina liv åt att sabotera mer än att bygga upp. Stort tack!

Nattvandring...

Bara ett litet upprop till alla er vuxna där ute. 

Det är snart Valborg, och ingen helg sups det så mycket som just då. Det finns heller ingen helg på året då vi vuxna behövs så mycket på stan som just då. Min uppmaning är därför enkel:

Ge er ut på kvällen på Valborg. Ofta finns det nattvandring på orten genom kyrkan, kommunen, frivilliga grupper eller mer organiserade nattvandringar. Men det behöver inte vara så otroligt avancerat. Det räcker med att man är ett par vuxna som bara är ute och går på stan. Ungdomarna uppskattar det faktiskt (men de är dåliga på att visa det :-), och gillar att prata med vuxna på stan. Man behöver inte heller ingripa om man inte vet hur man ska hantera situationen. Bara att vi finns på stan betyder oerhört mycket. Det bästa är dock att ansluta sig till en befintlig grupp. Prata med er kommun - de bör veta var det finns nattvandrare, och vem man ska kontakta. Själv kommer jag att finnas i Stallarholmen. Församlingshemmet där brukar vara öppet, och vi är några vuxna som utgår från församlingshemmet ut på byn.

God natt(vandring)...

Underbara elever...

Jag har många fantastiska elever. Alla, faktiskt, på sitt sätt, men det är några som framstår lite extra. Tag K till exempel. Han har gjort en otrolig uppryckning, trots att han hatar (säger han) skolan, och får fina betyg. Men det är inte det som är hans största bekymmer just nu. Det är kompisen N, som har lite svårare med pluggandet, och som inte är lika motiverad - samma person som jag ingått avtal med, för övrigt. 

"Meh..." säger han till N efter att ha släpat in honom till mig med orden "Vi måste faktiskt prata allvar". "Du fattar väl att du måste fixa plugget. Tänk om det inte funkar med hockeyn - vad ska du göra då?"

K är en sån där elev som skulle göra allt för sina vänner. Han kan vara väldigt "på", men aldrig på ett otrevligt sätt. Han vill väl, och N kan skatta sig lycklig som har honom. 

Härom dagen kom de in till mig igen. "Vi ska skriva deckare!" klargjorde K, och så satte de sig ner. Efter några minuter lade jag märke till att K inte själv producerade något, utan satt och hjälpte N att komma på hur brottet skulle ske, hur gärningsmannen såg ut mm mm. 

"Men K", sade jag, "ska inte du skriva också?"

"Jag?" svarade K, "Nej, jag är redan klar med min - nu ska jag hjälpa N!"

Vad säger man...

Cykla 2...

"Va!  Ska du cykla till jobbet varje dag? Ärligt?" utbrister dottern när hon läser min blogg för dagen. 

"Absolut!" säger jag nöjt.

"Seriöst? På vintern också?"

"Nja, då går ju den där killen inte på min skola längre" försöker jag.

"Pappa, ett löfte är ett löfte."

"Jo, men..."

"PAPPA! Ett löfte är ett löfte!" envisas hon, fjortisen.

Plötsligt får jag en inre syn av mig själv i snöblask, storm och hagel, slirande genom snödrivorna i februari, och det känns inte lika självklart längre. 

"Men tänk" säger hon glatt med en blick på min mage, "vad du kommer att bli stark och smal. Du kommer inte att tycka det är ett dugg jobbigt!"

Fan tro't...

Ny artikel...

...är att vänta i morgondagens tidning. Jag får möjligen anledning att återkomma angående denna.

Cykel...

Cyklade till jobbet idag - 1 mil, och kände mig så otroligt duktig. På allvar dags att ta tag i mig själv, tänkte jag efter att ha satt mig i bilen i morse, gick in och bytte om till andra kläder och jonnade iväg. Upptäckte snart att det var ett misstag att a) inte ha jacka, b) inte ha handskar samt c) ha shorts... Det var ju minusgrader för bövelen... Nåja, det som inte dödar härdar, fick jag lära mig i det militära. Di är inte kloka, di där militärerna...

Nu har jag ingått ett avtal med en elev att jag kommer att cykla till jobbet varje dag, oavsett väder, om han bara lägger mer energi på skolarbetet. Jag tror att hans inre bild av mig cyklande i snö, regn, hagel och drivis, dyblöt och frusen gjorde susen. Värt lite extra pluggande, tänkte han. Värt besväret, tänkte jag. Jag tror han fixar det.

Avbön...?

Många tankar far igenom mitt huvud dessa dagar. Egentligen borde väl tankarna finnas enbart hos mamma, men det faktum att Widmark, trots att han väl visste om detta med mammas dödsfall och begravningen, publicerade sin artikel, och dessutom gjorde det på ett mycket onyanserat och skvallertidningsaktigt sätt, har gjort att jag inte riktigt klarar att fokusera på det jag borde. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att delvis krypa till korset, som det så vackert heter, men också reflektera lite över människor, och varför de handlar som de gör.

Inledningsvis vill jag poängtera att jag på intet sätt vill romantisera förtäring av alkohol för ungdomar. Jag har sett alltför mycket elände som orsakats av alkohol för att göra detta. Detta, och ungdomars drickande och dess orsaker, finns all anledning att återkomma till i senare debattinlägg. 

Vad gäller de debatterade inläggen - Widmark lyckades ju rycka ut dem ur sitt sammanhang och få dem att låta oändligt mycket värre än de var - vill jag säga följande:

Många (!) har reagerat på hur jag beskriver mina och andras alkoholvanor, skriver Widmark. Var i allsin dar har jag beskrivit andras alkoholvanor? En ren lögn, skriven enbart i syfte att uttrycka sig så kränkande som möjligt.

Inlägget "Jag bloggar aldrig..." var en travesti på Magnus Ugglas "Jag dansar aldrig...", något som jag trodde alla förstod, och skulle inse humorn i. Sedan glömde jag bort det. Jag förstår ju nu att det var otroligt naivt av mig att tro detta, och borde ha förstått att det kunde missförstås, om man ville. Tanken bara kom , som en rolig parafrasering, och en märklig idé. Det var på intet sätt menat att romantisera alkohol, och ett mycket onödigt inlägg, eftersom det upprörde så oerhört mycket känslor hos så många känsliga själar. Dumt, kanske, inser jag nu...

Beskrivningen av den drink, caiprinha, jag serverades, hade också den en litterär referens. Beskrivningen hänför sig till "Liftarens guide till galaxen" och dess beskrivning av Den all-galaktiska gurgelbrännaren. Även här borde jag ha förstått att det kunde uppfattas totalt fel. Eftersom jag tillhör den ironiska generationen avslutade jag med "Kan varmt rekommenderas". Alla som på allvar tror att jag vill ha min hjärna mosad, och uppmuntrar andra till det, tog naturligtvis detta på stort allvar. Det var tråkigt. Ber om ursäkt... 

Vad avser viktökningen på 1,5 kg, så motsvarar det ca 3 glas öl. En icke oansenlig mängd...? Även här trodde jag att den underförstådda ironin skulle lysa igenom. Det var dumt att tro det.

Avslutningsvis vad gäller min bonusdotter, över vilken jag är mäkta stolt för övrigt, vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. Skratta eller gråta över Widmarks bedrövliga journalistik, och hans sätt att på det mest flagranta vis hugga av meningar så att de får en helt annan betydelse, även detta enbart i syfte att uttrycka sig på ett så kränkande sätt som möjligt. Alla ni som läser bloggen - även Widmark - vet att J är myndig sedan ett år. Om man inte får prata om alkohol då, när får man då det? Dessutom stod det att det hade varit kul att höra "om det inte varit för de små öronen som också lyssnade", samt att de skulle komma att få utegångsförbud om de provade alkohol. Detta stod. TYDLIGT! Kunde absolut (förlåt) inte missförstås - trodde jag... Personligen uppskattar jag, tycker det är kul, att våra barn har det förtroendet att de kan berätta allt för oss, även sådant de vet att vi inte tycker är OK. Här tänker jag verkligen inte be om ursäkt. J's egen kommentar i tidningen blev cencurerad, då den var "stötande, kränkande" eller innehöll "osaklig eller  oväsentlig information relaterad till artikeln". Hennes kommentar finns här. 

Eleverna på min skola vet mycket väl vilken hållning jag har när det gäller ungdomar och alkohol. Jag har, precis som resten av min personal, regelmässigt ingripit när elever varit påverkade på skolans fester, antingen genom att ringa föräldrar eller, när det inte fungerat av en eller annan anledning, ringt polisen. Jag propagerar öppet för, och skickar min personal och elever på utbildning inom, olika preventionsprogram som exempelvis ÖPP , Föräldrastegen, SET, Friends m fl. Alla dessa är representerade på min skola, med undantag för ÖPP, vilket är på gång. Allt detta för att jag tycker att det är otroligt viktigt. 

Eftersom artikeln också spiller över på min person, och min förvitlighet, vill jag också anföra följande: Jag har också vid ett antal tillfällen, även om det var ett tag sedan nu, ingripit när jag sett langning vid Systembolaget, oftast genom att tvinga ungdomarna att lämna tillbaka det de fått ut. Polisen kontaktas och pengarna förverkas, vilket brukar vara smärtsamt. Jag nattvandrar regelbundet, och deltar i de projekt som Barn- och ungdomsföreningen i Stallarholmen driver, med kvällsöppet på fritidsgården, och öppet hus på församlingshemmet under valborgskvällen (vilket jag återkommer till). Jag sitter också med i den grupp på kommunen som kläckte idén och har drivit frågan att ge föreningsbidrag till föreningar som nattvandrar och hjälper till på fritidsgårdarna. 

Eleverna på min skola, och övriga i min närhet, vet också att jag, när jag anser att någonting inte är som det skall, direkt och rakryggat talar om det för den eller de det berör, innan jag eventuellt tar ett vidare steg. Ungdomar gör alltid så (nästan). Om de anser att något är fel, så får man veta det. De kanske inte alltid uttrycker sig så diplomatiskt och känsligt, men det råder aldrig någon tvekan om vad de tycker. Otroligt skönt, tycker jag, och en av flera mycket goda anledningar till att arbeta med ungdomar. Omedelbar feedback. 

De personer som nu valt att ta kontakt med tidningen utan att först ha talat med den det berör är naturligtvis i sin fulla rätt att göra det. Men vilket föredöme är de för sina ungdomar? Är det i sin ordning att lära ungdomar att inte stå för sin åsikt? 

Jag bara undrar...

Begravning 2...

Den blev fantastiskt fin, begravningen av lilla mamma. Hon var verkligen inte särskilt stor, mamma - 160 cm - och till och med kistan såg liten ut. Vackert dekorerad med röda rosor och vitt. Mängder av människor hade skickat blomsterarrangemang till henne - hela koret var översållat av blommor. Mamma hade själv valt musiken som spelades - Miserere av Allegri och Stabat Mater av Pergolesi. Prästen, en kvinna, var fantastisk, och till och med mamma, som inte var särdeles religiös, hade nog varit väldigt nöjd. Eller blev nöjd, kanske jag skulle säga. 

Precis innan ceremonin skulle börja, och människor höll på att sätta sig, flög det in en väldigt stor och vacker humla i kyrkan. Den flög omkring över församlingen och satte sig än här och än där - på människors axlar, i håret, framför dem. Det märkliga var att ingen verkade märka den, förutom en av mina kusiner som satt längst bak, och hennes föräldrar. Humlan satte sig också på henne, och det enda hon kände var ett stort lugn. Hon blev nästan lite irriterad när hennes mamma viftade bort den från hennes hår. När väl akten började, flög humlan bort till en fönsternisch och satt där, blick stilla, under hela ceremonin. När allt var slut, och Våren av Grieg strömmade ut ur orgelpiporna, lyfte humlan och flög ut ur kyrkan... Hon var nog nöjd, mamma - för det var hon, det tror jag. 

Efteråt, när vi bjöd gästerna på snittar, vin och kaffe (läsk och vatten till dem som inte ville eller fick dricka vin, förstås...), visade det sig att vi var alldeles för många. Ett kärt problem, och vi arrangerade om så att alla delade med sig broderligt och systerligt av det som fanns. Alla blev mätta och glada, verkade det som. Och det var också något som var så påtagligt. Glädjen efter begravningsakten. Inne i församlingshemmet hördes skratt, höga glada röster och skålningar. Och om mamma, om än i gestalt av en humla, var med där någonstans hade hon skrattat med, för sådan var hon, mamma. Jag är så otroligt tacksam för alla som kom för att minnas henne, och hedra hennes minne på detta fantastiska sätt.

Och utanför fortsätter livet som vanligt. En god vän lämnade denna lilla dikt av Alf Henriksson i en kommentar.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag 
och någonting alldeles oväntat sker 
Världen förändrar sig varje dag 
men ibland blir den aldrig densamma mer

Så är det ju, eller hur?

Begravning...

I morgon ska vi begrava min älskade lilla mamma. Alldeles för ung dog hon, 66 år gammal, i sviterna av en lång tids rökande. Hon gav mig livet, sedan hopp, omtanke, kärlek och stöd under hela min uppväxt och även långt efter det. Hon var allt som en mamma ska vara. 

Trots sin för tidiga död kom hon att uppleva mycket, inte minst med sin make L. De reste mycket, och upplevde mycket tillsammans. Sedan hade hon sina intressen med hundar och hästar. Hon älskade djur. 

Jag kommer alltid att minnas henne som en kärleksfull och omtänksam medmänniska, vilket hon överfört till alla sina barn. Hon var alltid snar att räcka ut en hjälpande hand, men också att ryka ihop med dem som inte uppfyllde hennes krav på moralisk ryggrad, förmåga att stå för sina åsikter och att vara medmänniskor - en egenskap jag ärvt och är stolt över. 

Jag tror begravningen blir vacker. Massor av människor som var hennes vänner kommer dit för att hedra henne, och vi kommer fylla den lilla landsortskyrkan med kärlek, värme och omtanke.  Jag och dottern E kommer att sjunga en av hennes favoritsånger av Vreeswijk - Turistens klagan - om vi nu mäktar med det. Men det ska nog gå bra. Det blir fint. Hoppas vädret blir vackert och soligt. Det skulle mamma ha velat. 

Efter begravningen bjuds på vin (!) och snittar alternativt kaffe och kakor. Så får vi sitta där och berätta roliga berättelser ur mammas liv, och prata om hur fin hon var.

Min bäste vän kommer hit från England. Han mer eller mindre bodde hos oss under en period när livet var jobbigt. Det känns otroligt bra. Tack Mr M!!!

Vad gäller den övriga bedrövliga historien får vi väl plocka upp den efter begravningen. 

Kram alla!

Rättelse...

Efter flera timmar kom mina kommentarer in i webtidningen. Tackar!

Däremot har de kraftigt beskurit Bonusdotterns inlägg som finns i sin helhet som kommentar till detta inlägg. 

Rätt ska vara rätt. Undrar på vilket sätt hennes kommentar var kränkande eller irrelevant.

Cencurerad...

Strängnäs tidning använder sig av cencur, tydligen. Jag har kommenterat artiklarna på följande sätt: "Välkomna in på min blogg för att skapa er själva en bild av saken, och se vilken människosyn jag har."

Kommentarerna spärras eftersom de betraktas som "stötande, kränkande eller innehålla osaklig eller oväsentlig information relaterat till artikeln."

Det är uppenbarligen inte intressant för Strängnäs tidning att människor själva ska kunna skapa sig en egen uppfattning. Pinsamt...

Dessutom har ett antal kommentarer blivit många timmar försenade, och kommit in efter andra, senare lämnade, kommentarer. Gemensamt för alla dessa var att de var kritiska till tidningen. Jag vet att frågan kring kommentarer till E-kuriren har varit uppe till debatt tidigare. Kanske dags att väcka frågan igen?

Här och här är länkar till artiklarna.

Så var det offentligt då...

Jag dricker ibland alkohol... "Strängnäsrektor skriver om sprit på sin blogg" är rubriken. Innehållet i artikeln omfattar en uppräkning av alkoholrelaterade delar av inlägg vilka, tagna ur sitt sammanhang, naturligtvis låter helt förfärligt (tycker vissa). 

Så rektorn dricker alkohol... Jasså minsann... Det är nog bäst att eleverna inte får reda på det - det kan ju få allvarliga konsekvenser. Som att de börjar dricka själva till exempel... 

Så var går då gränsen? Kan jag gå på krogen i Strängnäs och sitta vid ett fönsterbord med en öl och skratta och ha roligt tillsammans med goda vänner eller - gud förbjude - min fru? En elev kan ju händelsevis komma förbi och tro att jag har roligt medan jag intar alkohol. Eller måste jag åka till en annan stad? Bli nykterist och predika den rätta läran? Eller räcker det med att jag sitter lite längre in i lokalen, så att jag förmodligen inte syns? Löjeväckande...

Jag, liksom de flesta jag känner, dricker alkohol då och då. Antingen på fest eller som vardagsdryck till maten. Men jag gör det som vuxen. Jag har aldrig, och kommer aldrig, förhärliga alkoholintag för ungdomar. Tvärtom. 

En intressant sak som en god vän skrev i en kommentar igår, är att vid en undersökning i skoltidningen här i Stallarholmen visade det sig att inte mindre är 25% av ungdomarna fick alkohol av sina föräldrar, utköpt från systemet. Langning, mina vänner. DET vore något att skriva om, för det är fruktansvärt. Ansvarslöst, svagt och bedrövligt är det att föräldrar inte klarar av att stå emot när de blir pressade av sina barn. Se där en vinkling av problemet som Strängnäs tidning tydligen inte klarade av att hitta själva. Det är ju lättare att skylla på skolan. Eller rektor...

Nu vet jag att de flesta föräldrar klarar av att förklara för sina barn, även om de läst min hemska blogg, att rektorn faktiskt är vuxen, och att det är skillnad på att vara vuxen och att vara barn. Trygg i denna förvissning, kan jag fortsätta skriva mina inlägg. Jag litar på att människor runt omkring klarar av att sålla information, och skilja äpplen från päron.

Apropå tidningens klagomål över mitt bloggspråk...

Här samlar jag nu bloggens alla svordomar och uttryck, så slipper ni leta efter dem. Det är inalles 8 stycken. Jag var tvungen att tänja lite på mina gränser avseende vad som kan anses vara en svordom för att få ihop några stycken... 

"det är så jävla kul"! (citat ur en elevs uttalande angående HÄR) 5/4

...tidningsjä-n var inte där... 3/4

Jag blir så förb... 3/4

Bra blir det, tamejfan! 17/3

Så j-a kul... 15/3

Förbannade rättshaverist! 2/3 (apropå att jag blivit knivhotad, och gärningsmannen överklagade...)

Tack så j-a mycket... 24/2

...har man tagit fan i båten... 20/2

Tur att tidningen uppmärksammade mig på mitt dåliga språk.

Strängnäs tidning...

Något mycket intressant hände nyss. Strängnäs tidnings Thomas Widmark ringde mig angående min blogg. Tydligen hade "väldigt många" kontaktat honom angående denna, och ansåg att jag uppmuntrade fylla och skörlevnad, särskilt för ungdomar, i och med att jag är rektor och har en blogg där jag berättar stort och smått om mitt liv, även att jag varit på fest och druckit alkohol. Detta skulle ses som att jag uppmuntrade ungdomar att prova alkohol, och att jag själv skulle ha en liberal inställning till ungdomar och sprit. Även mitt språkbruk hade varit anledning för människor att ringa till tidningen. Vad anser ni där ute i cyberrymden? Kommentera gärna här på bloggen. Hellre det än att ringa tidningen, kan jag tycka. Åsikter mottages tacksamt - naturligtvis även anonyma.

För att klargöra i själva sakfrågan vill jag poängtera följande:

• Alkohol är direkt skadligt för hjärnan hos en växande människa, och skall inte brukas innan den ålder lagen föreskriver.
• Ungdomar under 20 skall absolut inte dricka alkohol hemma eller på fest. Det tillåter vi definitivt inte hemma hos oss.
  
• Jag har vid ett flertal tillfällen ingripit då jag sett att ungdomar fått någon att köpa ut alkohol åt dem på bolaget, och försökt få tag på langare som tillhandahållit sprit till våra ungdomar i Stallarholmen. Om alla gjorde det, skulle våra ungdomar ha mycket svårare att få tag i alkohol.
• Vi accepterar inte att våra egna barn provar alkohol. Trots detta har det inträffat, och då har de fått utegångsförbud och långa föreläsningar om alkoholens skadeverkningar sig till livs. 

Jag har, såväl privat som i egenskap av skolmänniska, många gånger mött vuxna som anser att det är helt i sin ordning att bjuda ungdomar på sprit hemma, till och med så långt ner som i 13-årsåldern, eller att köpa ut till sina barn bara för att "det är bättre att man har koll på vad de dricker - de dricker ju i alla fall". Hela resonemanget är helt horribelt. Mycket forskning visar att ungdomar som blir bjudna på alkohol hemma löper större risk att utveckla alkoholistbeteende, och, naturligtvis, får en tidigare alkoholdebut än de som växer upp i hem där alkohol är förbjudet innan laglig ålder. 

Vuxna i samhället tenderar över huvud taget att tappa välviljan, kontrollen, ansvaret för våra gemensamma ungdomar. Det är en olycklig samhällsutveckling. Vi måste ta ett gemensamt ansvar för våra medmänniskor. Det är otroligt viktigt att vi för dessa diskussioner i skolan, i hemmen, i samhället. Jag försäkrar - det är inte farligt att prata med ungdomar, att säga till dem som vuxen att det de håller på med inte är OK. Man kan inte alltid räkna med att få positiv respons, men de flesta av ungdomarna uppskattar det faktiskt, fast de inte kan visa det inför polarna. Det är viktigt att uppmärksammas, och någonstans inne i deras omtumlande värld inser de att vi gör det för att vi bryr oss, att vi vill deras bästa. 

Avslutningsvis - vuxna människor, dvs över 20 i alkohollagstiftningens mening, är i sin fulla rätt att nyttja alkohol, så även jag, och har rätten att prata om det. Inget är vunnet med att hymla om en sådan sak, och låtsas om att det inte existerar. Däremot är det viktigt att visa sin ståndpunkt kring nyttjande av alkohol, vilket jag gjort ovan och i andra sammanhang.

Som sagt - tyck till!

Skåne...

Bonussonen A är i Norrland och åker skidor med en kompis - kul :-) - bonussonen E är hos sin pappa och sonen och dottern är hos sin mamma, så vi tog oss för en minisemester, illonet och jag. Hotell, middag, hotellfrukost - hela paketet. Väldigt skönt och mysigt. Sedan åkte vi ner till pappa o C i Båstad. Otroligt skönt att bara komma bort från allt ett tag. Vi besökte Hovs hallar, och herregud vad det såg annorlunda ut. Sist jag var där var det en liten parkering och en smal stig ner mot stranden. Nu är det värsta turistfällan, med restaurang, stor parkering och markerade leder. Vi gick lite vilse - pappa trodde han hittade vägen, men inte då - och jag trodde ett tag att han skulle få hjärtinfarkt, pappa. Han är ju ändå över 70... Och det var långt, bergigt, smalt och arbetsamt att ta sig fram. Men det gick bra. Han är ju gammal idrottare, farsan, och har grymt bra kondis. Imponerande!

Illonet åkte hem på måndagen, och jag stannade kvar i Skåne för sonens utvecklingssamtal. Han sköter sig, pojken. Det har han inte fått från mig, det är helt klart. 

Åkte sedan hem med dottern i bilen. Hon kan prata, den där... Jösses... Men till slut somnade hon (efter Burger King).

Våren...

...är äntligen här på riktigt. Idag såg vi de första sädesärlorna. De små gråvita herrarna kommer hit och förbereder för sina fruar, undersöker nyfiket gräsmattan i hopp om att hitta något godis. Mamma sade alltid att sädesärlan kom till henne 21 april. Hon bodde lite mer norrut så det stämmer nog, men de verkar faktiskt lite tidiga i år. Kanske ville de säga adjö :-).

Och så är HÄR slut... Saknad... Men vi har fått erbjudande att spela in en skiva. Det är roligt!

Några tack...

Man skulle kunna tro att det mesta i mitt liv just nu kretsar kring HÄR och det stämmer väl till stora delar. När man lagt ner så mycket tid på något - suttit till sent på nätterna och skrivit manus och låttexter, gjort affisch och program, bokat lokaler mm mm - så kan man väl unna sig att njuta lite av ungdomarnas strävan att förbättra sig själva, kliva utanför sina normala (?) roller, vara någon annan ett litet tag - och växa.

Det är en fantastisk känsla när elever som normalt sett inte tar särskilt mycket plats, åtminstone inte i skolan, eller får uppmärksamhet på andra inte lika positiva vis, plötsligt blir helt fantastiska, utåtriktade, glada och positiva ungdomar, bara för att "det är så jävla kul"!

Av egen erfarenhet - vi gjorde en musikal när jag gick i gymnasiet - vet jag att detta kommer att bli ett minne för livet, oavsett vad de sysslar med resten av sin tid på jorden. De kommer aldrig att glömma gemenskapen, sammanhållningen, stämningen, spänningen innan ridån går upp, applådåskorna efter ett genomfört sångnummer eller en scen, den totala fokuseringen på sig själv och gruppen, och en så helt förbehållslöst glädjefylld känsla av total uppskattning från publiken. Hur många ungdomar får uppleva detta? Att stå ensamma i rampljuset medan 100-tals människor jublar, applåderar och visslar av uppskattning. Det får ett rektorshjärta att blöda för dem som aldrig får uppleva ens tillstymmelsen till uppskattning, men samtidigt att känna en nästan smärtsam glädje över att åtminstone några få fått tillfälle, eller tagit tillfället, att uppleva detta.

Det vi har gjort är stort, och vi har alla del i det - ungdomarna själva med sin underbart positiva inställning, K med sin fantastiska regi, S som hjälpt dem att arbeta med sina kreativa sidor i drama, F som arrat musiken och som hjälper bandet att bli precis så bra de kan bli, eller t o m bättre, J med ljudet, M med ljuset, E med marknadsföring och en outtröttlig kamp för att få dit press och annan media, för att inte tala om alla fantastiska föräldrar med sitt engagemang - alla är värda en riktigt stor applåd, och ett från hjärtat kommet TACK!!!

Så! Nu får det räcka med beröm.

Tack illonet, som stått ut med mina sena kvällar och nätter. Tur att du tycker det är lika viktigt och roligt med teater som jag...

PremiHÄR...

Det kan inte bli bättre än så här, tänkte jag när jag gick hem igår efter genrepet. 

Det kunde det... 

Och så var tidningsjä-n inte där - när det för en gångs skull ges högklassig kultur i Strängnäs. Jag blir så förb... 

Helt fantastiskt underbart duktiga, trevliga, suveräna, fantastiska elever. Vad kan en rektor önska sig mer? Va?

Jag har världens bästa jobb...

Genrep...

Nu har vi varit på genrep på HÄR. Och hur var det då???? SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ OOOOOOOOOOOOOOTROOOOOOOOOOOLIGT BRAAAAAAAAAAAAAA!!! Jag satt mest med en klump i halsen och tårar i ögonen över dessa ungdomar som gör något så helt fantastiskt. Helt seriöst - detta borde vara självklart för alla att se. Som rektor, manusförfattare och, vågar jag säga det, skådespelare, är jag mycket imponerad. Kolla bilderna bara. De talar för sig själva...

Kolla också filmerna på Youtube Donna  Frank Mills  I Got Life

Vad säger man...

Kultur 1...

Svenskar är konstiga. Det tycker åtminstone min bekante A från Irak. Han jobbar i skolan, och är så förundrad över hur alla ständigt pratar om varandra istället för med varandra om sådant de inte är nöjda med. Han har tre kollegor som han arbetar med, och nr 1 har åsikter om nr 2, nr 2 har åsikter om nr 3 och nr 3 har åsikter om nr 1, och diskuterar dem gärna och mycket med andra. Alla har åsikter om honom, främst därför att han pratar med dem, inte om dem. Själv är han bekymrad och frågade en annan kollega om varför det var så. "Vi är svenska, och svenskar gör så här" blev svaret...
Jag får en bild av en kulturkrockarnas Mr Chance. Totalt omedveten om hur vi svenskar beter oss, blir han bara oskyldigt förvånad när saker inte är som han tror att de ska vara, eller borde vara.
"Vi är inte alla så, men det är vanligt", sade jag. Han tittade på mig en stund, så sa han:

"You know, to be wise you sometimes have to be quiet, but sometimes you have to speak. " Så sant...