Konstigt...

Det kändes konstigt och lite absurt att se mamma som en liten urna idag, inte större än en blomkruka. Den var vit med en liten mässingsplakett med hennes namn på. Vi fick ett litet svart band av kyrkvaktmästaren att fira ned henne med, och så ringde han i kyrkklockorna. Det var väldigt enkelt, men väldigt vackert samtidigt. Solen strålade från en klarblå himmel, fågelungarna pep i sina bon, och det doftade av syren på hela kyrkogården. Precis innan hade det varit ett bröllop i kyrkan, och en hel del av de glada gästerna var kvar utanför. Olika skeden i livet möttes där vid kyrkan - olika passageriter, båda en del av livet. Nu ligger hon där och har utsikt över Husaån och ett fantastiskt vackert landskap. Bilden gör det inte rättvisa, tyvärr, men...

Hon får en fin utsikt, lilla mamma...