Sommarsvin...

Mim och Maya (Maya är svart, så hon syns inte...)
Morr och Mymsan
Vissa har sommarhästar, andra har sommarfår, hundar, katter... Vi har sommarsvin. Fast vi har våra på vintern också. De har varit ute ett par veckor redan, men idag fick de sitt nya hem. Vi tror att gräset ska kunna växa upp i samma takt som de betar av det. Annars får vi väl utöka. Väldigt trevligt får de i alla fall. Och stort...

Konstigt...

Det kändes konstigt och lite absurt att se mamma som en liten urna idag, inte större än en blomkruka. Den var vit med en liten mässingsplakett med hennes namn på. Vi fick ett litet svart band av kyrkvaktmästaren att fira ned henne med, och så ringde han i kyrkklockorna. Det var väldigt enkelt, men väldigt vackert samtidigt. Solen strålade från en klarblå himmel, fågelungarna pep i sina bon, och det doftade av syren på hela kyrkogården. Precis innan hade det varit ett bröllop i kyrkan, och en hel del av de glada gästerna var kvar utanför. Olika skeden i livet möttes där vid kyrkan - olika passageriter, båda en del av livet. Nu ligger hon där och har utsikt över Husaån och ett fantastiskt vackert landskap. Bilden gör det inte rättvisa, tyvärr, men...

Hon får en fin utsikt, lilla mamma...

Gravsättning...

Idag är det gravsättning av lilla mamma. Hon får en underbart vacker plats, med utsikt över det landskap hon kom att älska så mycket. Det blir bra...

Ny gitarr...

Idag köpte jag ny gitarr - stålsträngad. Otroligt ljud - väldigt ont i fingrarna. Men det går väl över efter de första blödningarna... Och så skön att spela på... Måste nog lära mig mer nu, tror jag. Det ska bli så kul!

Snygg, eller hur...?

Bilister...

Cykling har sina sidor, särskilt på Stallarholmsvägen. Jag kommer ihåg en Goofy-film som hette Motor mania, där Långben förvandlas från den timide Mr Walker till den fullständigt rabiate Mr Wheeler så fort han sätter sig i en bil. Den filmen fick faktiskt pris för sitt trafiksäkerhetsbudskap. Nåväl - det verkar som om vissa bilister - alltför många om jag får ha en åsikt - förvandlas till en vansinnig Mr Wheeler när de kör på Stallarholmsvägen. De verkar tycka att cyklister inte har på vägen att göra, och de visar det genom att köra så nära och så fort som det bara är möjligt utan att repa lacken. Det är inte heller så att man kan bromsa ner i en kurva eller innan ett krön och köra om efter kurvan/krönet, utan då ska man chansa genom att köra förbi ÄNNU närmare. Och det här är inga omogna ungtuppar med nya körkort. Det är helt vanliga Svensson-människor. Anser de verkligen att de där ynka sekunderna de vinner faktiskt är värda att riskera ett människoliv för? Eller är det så att de bara inte tänker? Jag menar, det räcker ju att man vinglar till lite så är det ju kört.

Min fjortonåring cyklar ofta till Stallarholmen - måste det verkligen vara så att jag ska behöva vara orolig för att någon idiot ska köra på henne bara för att vederbörande inte vill vänta med en omkörning i 10 sekunder? Är vår tid verkligen så dyrbar? Knappast. Nä, skärpning!

Jag ska skaffa en stingpinne (någon som kommer ihåg dem?) som är såååååå lång, för repa lacken - det vill de inte...

Snart läggdags, då...

Livet är hårt för oss nattmänniskor. Min vän M var så förb-d för att hans grannar hade anlitat en grävare, och vederbörande hade satt igång att gräva klockan sju på morgonen. Han retade sig otroligt på detta, och hävdade att inget borde få störa i ett villaområde före åtminstone klockan nio på förmiddagen. Vi andra hävdade naturligtvis, med Luther i ryggen och vår man-måste-göra-rätt-för-sig-och-gå-upp-på-morgonen-attityd, att grävaren hade all rätt i världen att dra igång sin maskin i arla morgonstunden. Och det är väl så - egentligen... Men på sätt och vis förstår jag honom. Han har medvetet valt att enbart ta jobb som innebär att han börjar jobba på eftermiddagarna (han har provat att jobba förmiddag, men det sprack - han var alltid sen), och sover alltså på förmiddagen. Klart man blir irriterad då.

Hela vårt samhälle är uppbyggt på att alla troget och lojalt följer de gamla bondeidealen. Upp med tuppen, jobba hela dagen, gör rätt för dig, ära Gud i ditt anletes svett, och somna med gott samvete med en slutkörd kropp och själ som huvudkudde. Allvarligt talat - ska det vara så? Vi som är nattmänniskor är inte gjorda för detta. Jag är helt slut på morgonen, men pigg som en mört (?) på kvällen. Nu är ju skolan inte öppen efter fyra, så man måste ju släpa sig dit på morgonen, men detta är naturligtvis också ett problem för ett oräkneligt antal elever - inte minst i tonåren. Man borde införa flextid...

Jag undrar vad vi nattmänniskor hade för funktion i de neolitiska kulturerna... Höll vi vakt utanför grottan? Och var de första som blev uppätna av passerande sabeltandade tigrar...

Nåja - mot kudden, med språng...

Mariefred...

Ett riktigt bra gig. Några familjer blev det - inte bara kvinnor - men det gjorde inget. Vi gjorde en uppvisning, och sedan gjorde vi en femkamp med dem. Efter femkampen ville de bara inte sluta leka! Helt otroligt. Alla var som helt supertaggade och skulle bara vinna. Det är riktigt kul när det blir så där. Och så visste de tydligen vad vi ville ha som bonus också. Trevligt, trevligt. Och en signerad bok på det. En kanondag. Nästa gig är inte förrän om fyra veckor...

Längtar...

Öm i kroppen...

Två dagars kick-off med Telge Glima... Aj... Nya och gamla lekar och god mat och dryck. Hela kroppen är stel och lätt sönderslagen. Som det ska vara, med andra ord. Två fantastiskt trevliga och roliga dagar var det. Nu börjar säsongen med gig högt och lågt, såväl i Sverige som utomlands. En intensiv sommar väntar.

Nu ska jag iväg och leka med ett gäng tjejer i Mariefred...

Rasisthöns...

Vi har en rasisthöna i vår hönsgård. Hon fick kycklingar för någon vecka sedan, och tog väl hand om två av dem. Den tredje, en liten svart rackare, hackade hon ihjäl... Det märkliga är att hon själv är svart. Påminner mig om en viss Jackie Arklöv, om någon minns honom. Jag kanske skulle anmäla henne som medlem i Sverigedemokraterna eller Nazistiska folkfronten. Hon skulle passa bra bland de andra hönshjärnorna...

Telefonförsäljare...

Jag är ingen vän av våld, men när det gäller telefonförsäljare känns just den principen svår att hålla fast vid. Inte så att jag vill slå någon - det skulle jag aldrig (konstigt - känns bästa att tillägga såna där försäkrande fraser hela tiden eftersom man aldrig vet vem som kan få för sig att ringa tidningen, och då hugger väl Widmark igen - som en kobra...), men telefonen ligger ju risigt till. Tre försäljare nu på bara 10 minuter. Villaägarnas riksförbund (medlemskap), Tele2 (mobilt bredband) och Moderna försäkringar (försäkringar). De värsta är de som absolut inte vill ge sig, ifrågasätter varför man inte vill ha just deras produkt, och nästan blir arga när man inte vill sitta och behöva motivera varför man INTE vill köpa deras grejer. Jag med min telefonfobi också... Men det blir ju en bra övning i att avsluta samtal förstås.

Kul, förresten när det rörde sig om mobilt bredband. Han var en sån där som inte skulle ge med sig.

-Ja, hej, jag heter Peter och ringer från Tele2. Jag har ett erbjudande om mobilt bredband till dig.
-Nej, tack, jag är inte intresserad.
-Varför då? Det är ju billigt, bara 119 kronor i månaden till i december, och sedan bara 219 kronor.
-Jag har ingen täckning där jag bor, sade jag.
-Det var dåligt, sade han, vilken operatör har du idag?
-Tele2...
"Klick"

Mwoahahahaha (ont skratt)...

Minnen...

Idag, när jag cyklade från min nya skola, kom jag på hur larvigt det måste se ut med en mycket stor man på en liten cykel. Nu är ju min nya större än MTB'n, men ändå. Då mindes jag en episod från mitt forna liv som yrkesofficer på ett Uppländskt regemente.

Där huserade en gravt överviktig löjtnant - ja, det fanns ju ett gäng, men den här var speciell (nej, nu blev det fel - alla var ju lite... förlåt... mycket speciella...) speciellare än de flesta, och som sagt oerhört fet. Han hade sannolikt inte tagit ett löpsteg de senaste 25 åren, varför vi blev mäkta förvånade över att se honom löpa i säkert 30 km i timmen över kaserngården. Han bara flöt fram över gruset, och vi var mycket imponerade över att han kunde transportera sin tunga kropp i denna osannolika hastighet. När han kom lite närmare såg vi att han åkte moppe - den syntes bara inte... Den moppen blev nog aldrig riktigt kry igen...

Och då kom jag att tänka på den här underbara bilden...

Vallens salonger...

WOW!!! De var så otroligt bra! Jag är så impad. Illonet var ju bäst, förstås, men de andra tjejerna var inte dåliga de heller. Vilken fest för ögat och örat. Och så dans och gamman efteråt - kan det bli bättre? Nej, säger jag! Stephan hade gjort ett enormt jobb med att hitta bra dansmusik - all heder till en fantastisk blandning. Inte ens jag kunde hålla mig ifrån dansgolvet. Synd att det bara är två föreställningar - det här borde många få se och uppleva.

Kolla bilderna så förstår ni vad ni missat, ni som inte var där...

Fredag...

Aaahh... Fredag... Sitta på trappen i solen med en iskall öl, gitarren i knät, dottern glatt pratande med en kompis inne i huset, gräsmattan lysande grön (och i starkt behov av en klippning, men det får vänta - batteriet till traktorn var tomt), och en härlig helg framför sig. Blir det bättre? Knappast. Skulle vara att Illonet vore här då, men hon är och repar för Vallens salonger. I morgon smäller det. D och flickvännen E kommer och tittar - kul! Det var ett tag sedan vi såg den här bonussonen :-).

Och jag älskar Svampbob Fyrkant (även när det inte är fredag). Hur är man navlad när man hittar på manus till en sån serie...?

Cykelhjälm...

Jag råkade titta mig i spegeln i morse, efter att jag hade tagit på mig cykelhjälmen... Allvarligt talat... Jag ser ju ut som Calimero! Cykelhjälm är ju inte särskilt snyggt på någon, men det här...

Tur man har solglasögon så ingen känner igen en...

Vattenplaning...

Illonet hade sett försvaret transportera ett JAS-plan på Mälaren idag - på pråmar. Någon hade påstått att det var ganska vanligt, eftersom man inte kan frakta dem på landsväg, då de är för stora och höga. Jag som alltid trott att flygplan användes för att flyga med, och inte transportera till lands eller vatten... Om jag skulle flytta ett JAS-plan från A till B, så hade jag nog låtit någon flyga det. Jag tror inte ett dugg på det där. Försvaret har inte råd med flygbränsle helt enkelt. Vart är vi på väg?

Nästa gång jag behöver tanka, ska jag ta bilen på släp bakom cykeln. Kan försvaret så kan väl jag...

Friends Skansen...

I morse packade jag glatt ihop allt som skulle med till jobbet - väska, påse med kläder, iPod - och gick ut till den nya cykeln... Ingen pakethållare... Läge att tänka om. Strunt i väskan och regnjackan, kläder finns på jobbet, ett par strumpor i fickan, Filofaxen fastklämd framför styret mellan bromsvajrarna, och så iväg... Men vänta nu... Sk-t... Jag skulle ju till Skansen, Friendsdag med kamratstödjarna, vad är klockan - PANIK! Cykla - köra bil - cykla - köra bil? Samvetet segrade och jag premiärtestade cykeln till Strängnäs, svett, svett... Kom fram fem minuter innan bussen gick.

Men det blev en kanondag - alla var nöjda och glada, möjligen med undantag för de stackare som fick sitta bredvid sin (svettiga) rektor. Men de var glada att jag var med - det betyder mycket för dem att vi vuxna visar att det de gör mot mobbing är viktigt. Och det är det - få saker, om någon, är så viktigt i skolan som att alla kan känna sig trygga. Hoppas vi kan införa detta i min nya skola (det ska vi...).

På vägen hem köpte jag en pakethållare...

Vårkonsert...

För att inte tala om Vårkonserten som Stallarholmsskolan ordnar i Toresunds kyrka. Can't miss that. Dottern E är med. Med Stephan som producent, och Lotta som musikalisk ledare kan det bara bli riktigt, riktigt bra. Biljetter finns på skolans exp, Preem och bibblan i Stallarholmen. Se tidningens reportage här. Kolla Stephans blogg för klipp och tider.

Vallens salonger

Och missa för guds skull inte Vallens salonger - ett antal ohämmade damer serverandes och sjungandes på Vikingavallen. Biljetter finns kvar till söndagsföreställningen. Illonet är med, och delar av HÄR-bandet - det kommer att bli fantastiskt.

Premiärtur...

Aaaaahhh...(nöjt stönande) - Premiärtur med nya cykeln. Lättare, snyggare, coolare. Kändes lite ovant att trampa på denna istället för gamla trotjänaren, och växelreglagen sitter kartigt till, men man vänjer sig säkert. Sadeln var lite mindre - aj... Men jag har en annan, större, som är bättre anpassad, om man säger, hehe. Eller så får man vänja bakdelen, vi får se.

Bäst som jag for ner mot Stallarholmen började det susa så underligt i öronen. "Ånej" tänkte jag, "nu får jag en hjärtattack, farväl sköna värld." och önskade att jag börjat träna lite tidigare, typ för tio år sedan eller så. Men det var bara fartvinden...

Still alive and kicking...

Bloggpaus...

Ja, herregud vad det varit tyst från mig den senaste tiden... Mycket nu...

Det har varit Mord på herrgård (i lördags). Det gick bra, för alla utom mig som fick en total blackout. Otäckt. Hjärnan bäddade in sig ett stort mörker under 10-15 sekunder, tills någon sade något förlösande. Annars gick det bra - jag blev dödad som vanligt.

Skolskifte pågår, och den skola jag ska ta över fick en riktig kalldusch i måndags förra veckan. Men det tar vi inte upp här. Mycket jobb blir det i alla fall.

Idag var jag på handledning på rektorsutbildningen i Uppsala. Jag uppskattar verkligen de där träffarna, där man kan ta upp saker man undrar över hur man ska hantera. Det är bra att få andra människors vinklar på saker och ting, och få höra att man inte är ensam om att ställas inför dilemman. Även om man ju önskar att alla skulle få slippa det.

När jag kom hem fanns min nya cykel att hämta på posten - en Surly Crosscheck, svart. Ägnade kvällen åt att montera ihop den. Inte helt lätt, och jag ska nog ner till cykelhandlaren för att låta honom kolla på den. Ska modda den lite med pakethållare och stänkskärmar, så kommer den att ta mig till och från jobbet i några år. Den gamla börjar ta slut... Stackarn... Inte så konstigt, med tanke på vad den fått bära alla dessa år.

Skolan i fokus...

Skolan är otroligt mycket i fokus just nu. Media vakar över oss och de politiker som skapar våra förutsättningar på sävål riks- som lokalplanet. Det är bra, för skolan och skolans förutsättningar tål att granskas (och ibland inte...). Återigen har vår lilla kommun, och min skola, hamnat i fokus, den här gången som en symbol för de nedskärningar som görs i 3 av 4 kommuner i Sverige. SvD var här i måndags, och den artikel som blev resultatet publicerades tillsammans med fyra andra artiklar kring skolan idag. Artikeln kan du läsa här. Fem artiklar om skolan i en rikstäckande tidning visar hur otroligt viktig denna fråga är.

Telefon...

Jag har telefonfobi... Det är sant. För det mesta är det inget problem, och det har blivit mycket bättre med åren, men det är fortfarande jobbigt...

För det första tycker jag att det är otroligt jobbigt att ringa upp personer. I jobbet funkar det bra, oftast, men när det gäller andra saker, särskilt om det innebär att man måste be någon om något, eller om man inte hört av sig på ett tag, kan det vara en pina. Eller helt utan anledning. Konstigt...

För det andra är det ganska tråkigt att prata i telefon - man ser inte den man talar med, sådant man säger kan tolkas fel och jag känner mig alltid obekväm och korkad, vilket gör att det blir ännu mer fel, och jag känner mig ännu mer dum, och - ja, ni fattar.

Det finns något som dock är ännu värre än att prata i telefon, och det är att avsluta samtal... Så trots att jag inte vill prata, kan jag inte avsluta. Det är alltid personen i andra änden som måste säga "Hej då", eller vad de nu säger. Om jag gör det känns det som om jag dissar den jag pratar med. Förstår ni hur jobbigt detta är...? Och förstå hur besvärligt det blir när jag pratar med någon som inte heller kan avsluta. Vi kan ju förbli fast vid telefonen i evigheter... Fastän vi inte ens vill... Skrämmande tanke...

Har ni förresten tänkt på att i amerikanska filmer och TV-serier använder de aldrig "Bye" eller "See you" eller någon annan hövlighetsfras när de avslutar ett samtal. De bara lägger på. Hur kan de då veta om ett samtal faktiskt är slut? Jag skulle känna mig otroligt dissad...

Så fick vi lite fobiinsikt, då...

EU-val snart...

... och här satsas det hårt från alla håll och kanter, inte minst från extremhögern. Apropå Tobleronekastandet och den intressanta kommentaren jag fick på mitt inlägg, kan det kanske vara läge att skapa sig en bild av dessa människor, och vad de verkligen står för. P1's Kaliber har gjort tre program om Sverigedemokraterna - lyssna här. Det är långa inslag, men väl värt att lyssna på.

Jag säger då det...

Näst bäst...

Vi var några stycken som samlades hemma hos oss förra helgen för att sy skor, och vi kom då att prata om hur mycket konflikter som pågår jämt, på alla nivåer - alltifrån gräl mellan människor till storskaliga krig. Då kom vi på lösningen...

Tänk om vi i Sverige skulle komma överens om att tycka att vi inte är bäst utan näst bäst i världen. Inget annat land skulle ju argumentera mot det. Vi hade svårt att se framför oss att någon skulle göra oss äran stridig om en andraplats. "Nej, ni är inte näst bäst - vi är näst bäst!". Låter osannolikt, eller hur? Och andra plats är kanske inte bäst, men det är ju ändå himla bra. Det skulle man ju kunna vara stolt över. Tycker jag. Och om nu någon skulle komma och hävda att de är näst bäst, skulle man ju göra dem jätteglada genom att säga att " Nej, vi tycker nog att vi är lite sämre, så ni kan få var bäst om ni vill." De skulle ju bli själaglada.

Tänk nu vidare om alla skulle tänka så - "Vi är faktiskt näst bäst, och det är riktigt bra, så vi bryr oss inte om vem som är bäst." Det skulle ju bli... Fred...

Eller tänkte vi fel nu...?

Äntligen...

...får de gifta sig. På riktigt. Grattis alla homosexuella i Sverige - inte ett ögonblick för tidigt att vi landade i 2000-talet även i denna fråga. Det är ju ytterligt pinsamt att vi befinner oss så långt bort i vissa frågor, när det gäller alla människors lika värde. Att som homosexuell bli behandlad som om man inte är myndig kan inte kännas speciellt bra. Man kan undra vilka rädslor som ligger bakom oppositionen... Är vi verkligen så skraja för det som känns annorlunda, obekvämt, inte-som-jag-aktigt? I Sverige? Vi som så gärna vill att den övriga världen ska se på oss med respekt och beundran, och så gärna vill se oss själva som liggande i framkant. Nåja - ytterligare ett steg i rätt riktning är taget.

HEJA REGERINGEN! säger jag...

Monas choklad...

Under sitt majtal i Malmö blev Mona Sahlin utsatt för bombardemang av - gissa... Toblerone (sic)! Och vilka var det då som på detta "kraftfulla" sätt ville protestera mot Sahlin, och samtidigt missbrukade sina demokratiska rättigheter? Jo, något så obskyrt som Nazistiska Folkfronten. Allvarligt talat. Vilken ynkedom. Vilka är de över huvud taget? Avläggare från Sverigedemokraterna som tycker att det kastas för lite godis i svensk politik? Har man ett så uselt politiskt program så att man är tvungen att kasta chokladbitar på en svensk partiledare, och sedan ringa till tidningarna och "ta på sig ansvaret" för detta. Om jag vore dem skulle jag snabbt som ögat krypa tillbaka ner under den sten jag krupit upp från, och tänka mig mycket noga för innan jag stack fram mitt tryne igen. Sickna ynkliga stackare... Precis som det övriga extremhögerpacket vi har i landet. Henrik Dorsin har gjort en fin sång om detta.

Lyssna och njut...

1:a maj...

Stora demonstrationsdagen - pukor och trumpeter, banderoller och plakat (står det inte exakt samma saker på dem år efter år?), sånger och brandtal; man kanske skulle vara där och göra en insats... Men nej. Inte idag. Heller.

Jag gjorde en insats en gång i min ungdom, när jag full av, som jag tyckte då, rättmätig indignation över att det endast var vänsterfolk som demonstrerade, käckt äntrade 1:a maj-paraden med en stor blå M-flagga. Det uppskattades inte något vidare, och jag åkte snabbt ut, tämligen handgripligen förvisad till åskadarplats. Flaggan såg jag aldrig mer. De kanske ville ha den som trofé; vad vet jag...

Cyklingen går för övrigt riktigt bra. Bakdelen börjar göra mindre ont (förlamad?) och jag är starkare i benen och har definitivt bättre kondition. För att kunna jämföra vikten före och efter, ställde jag mig på vågen... Huvva, som de säger norröver... Att den inte gick sönder tycker jag är konstigt... Nästan 125 kilo...

Det vore väl f-n om man inte skulle kunna råda bot på det genom att cykla 2 mil om dagen...