...får det faktiskt räcka! Det ska ju vara vår nu! Men, nej då - vintern har bestämt sig för att stanna, det är tydligt. Det är väl hämnden för att man gick och gnällde hela förra vintern över utebliven snö och kyla. Nåja, vi har snart installerat vår luftvärmepump, och sedan kan det få vara hur kallt det vill - vi kommer ha det varmt i alla fall - så det så. Winter - bring it on!!
Äntligen är affischen klar till vår superfantastiska uppsättning av Hair, hos oss döpt till HÄR. Den är en sån där måste-bara-ses-grej, en once-in-a-lifetime-experience, något man kan dö lugnt efter att ha sett. Ingen borde ha levt sitt liv utan att ha sett denna otroliga bedrift av våra osannolikt begåvade och skickliga ungdomar, för att inte tala om demonregissören Kersti, som tar fram saker hos dom som de inte hade en aning om att de hade i sig. WOW, säger jag bara . Vänta bara tills premiären. Tom O'Horgan, släng dig i väggen säger jag! HA!
Medlem i Telge Glima!!! Årsmöte idag, och de tog in mig och Illonet!!! Så j-a kul! Det ska firas - när jag väl hämtat mig från gårdagens 50-årskalas...
Ibland kan man faktiskt läsa människors tankar. Idag var jag och sonen på bilbesiktningen med Octavian, vår gamle trotjänare. Vi möttes av en äldre man med vänlig men väldigt bestämd attityd- ingen idé att försöka vara inställsam alltså. "Och så bjuder vi på lite kaffe - och det finns choklad till junior". Jag tänkte just säga att det inte behövdes, tack så mycket, när jag såg hans mycket bestämda blick, och en stor hand som tydligt pekade mot en dörr några meter bort. I Eskilstuna finns kaffet nämligen i ett litet rum vid sidan av, där man kan sitta och avvakta domen över sitt fordon. Det är väl för att de ska slippa ha fordonsägaren över axeln hela tiden, antar ja. 
Nästan vår. Trodde man... Just som vårens första trevande steg synts i trädgården, småfåglarnas glada vårkvitter hörts i buskarna utanför farstun, smältvattnet från taket har bildat vackra istappar från taknocken och solen har avtäckt allt skräp som så barmhärtigt dolts under det vackra snötäcket, så börjar det snöa igen. 
Dottern har idag varit på Gustavsvik - ett bad i Örebro - med fritidsgården. Glad och lycklig, nyss utsläppt från sitt utegångsförbud åkte hon iväg i morse. En dryg timme efter framkomsten åkte hon, med foten först, in i väggen från vattenrutchbanan och fick en ordentlig svullnad - hon satt resten av dagen med en ispåse på foten (vi borde begära pengarna tillbaka...). När hon klev av bussen hemma kunde hon knappt gå, men tog sig tappert nästan hela vägen hem. Hennes empatiske far tyckte väl inte att det där var något att gnälla om. "Gå på foten bara, så blir det bättre. Vi har ett par kryckor i garaget, om det skulle göra lite ont." Illonet tyckte att det såg lite konstigt ut, med det där blåa på foten, så hon ville åka in till akuten. Då kom det. Det där ögonblicket av total brist på omdöme. "Pjosk", tyckte den ömme fadern, "men åk ni om ni vill slösa bort tiden på akuten. Själv åker jag på teaterrepetitionen". Inte ens då detta möttes med en allvarsmättad och, vågar jag påstå, ödesmättad tystnad, förstod fadern att han trampat så långt ner i klaveret, att foten skulle behöva opereras bort ur nämnda instrument. 
Nu ska vi se vad vi har att göra denna vecka, förutom det uppenbara, dvs familj och jobb.
Världens duktigaste illon har klarat sin tenta över världens historia 1800-2000. Hon är bara så bäst!
Ja, vad säger man...
Kan någon förklara för mig varför antalet bröd i förpackningen ALDRIG överensstämmer med antalet korvar. 10 korvar i en normalförpackning, men 12 eller 16 (!?!) bröd. För att det ska gå jämnt upp måste man alltså köpa 5 påsar bröd och 6 eller 8 paket korv... Och det gör man ju inte. Följdaktligen blir det alltid ett par bröd kvar som man måste frysa in för att de inte ska bli gamla. Så ligger de där och blir undanskuffade varje gång man lägger in något nytt, och nästa gång man ska äta korv har man glömt bort de där korvbröden, och man hittar dem inte förrän man ska avfrosta frysen. Då hittar man 6-7 påsar med två korvbröd i varje, eller vad som tidigare varit korvbröd, men som nu mest påminner om en isklump med något onämnbart gulbrunt klägg i, knappt värt att bli hönsmat ens. Ska det vara så? Kan ingen protestera? Eller är korvstopparna och bagarna i maskopi? En sammansvärjning? Gör något, någon!!!
Idag fyller bonusdottern J 19 - en stor dag. Ett år kvar till the big twenty. Födelsedagsmiddag med smörgåstårta - mycket smarrigt. Hon är en stor och duktig flicka nu. Vi är stolta över henne. 
Tempo 10, tempo 10, tempo 3, tempo 5, tempo 10 i kroppen men rör er i tempo 1, tempo 1 i kroppen men huvudet ska vara tempo 10, tempo 2, tempo 4, tempo 6 - AAARRRRGH!!! Ett teaterrep med L är som ett styrketräningspass. Efter fem timmar känns det som om huvudet gått igenom en köttkvarn, kroppen känns som en urvriden disktrasa, ögonen är röda som stoppljus, munnen känns som tapetserad med sandpapper och nerverna ligger så på ytan att minsta rörelse eller ljud får mig att hoppa högt... Väl hemma ska man laga mat, och fastän jag inget hellre vill än att gå och lägga mig, är kroppen fortfarande uppe i tempo 10, dvs riktigt speedad. Lite komplicerat, eftersom huvudet inte förmår mer än tempo 1... På 20 minuter har jag fixat middag - det är som om till och med vattnet kokar upp i tempo 10... Galet... Men roligt!
Min gitarr har legat orörd sedan förra helgen, då jag, en smula överförfriskad, skulle stämma den och drog av E-strängen. En visdom rikare. Man blir tondöv av whiskey... Nu ska den få ge ljud ifrån sig igen - musik är lite för mycket sagt. Vi har två begåvade barn inom musiken, dottern E (även kallad fjortisen) och bonussonen A. Dottern annekterade min gitarr under ett och ett halvt år, vilket fick en mycket stor påverkan på vår gitarrskicklighet - fast i olika riktning så att säga. Men nu ska jag ikapp. 2009 är året då Henke ska bli bra på gitarr (här brukar mina gitarrspelande vänner höja på ögonbrynen, men man måste ju utmana...). 
Söndagen började med en lätt huvudvärk, och en tung trötthet, vilket brukar vara fallet när man varit hos familjen D och spelat spel (vi vann förstås, jag och P) och sjungit Singstar (vi vann förstås, jag och P) hehe... Leve patriarkatet! P hade blandat någon konstig drink på pressad lime och sprit. Det var ungefär som att få hjärnan sakta mosad av en varm blytacka inslagen i citronskivor. Kan varmt rekommenderas. Väl uppe ur sängen ställde jag mig på vår nybatteriserade badrumsvåg. + 1,5 kg sedan GI-starten. Fanskapet höll på att flyga ut genom fönstret. Illonet påstår att det kan ha varit den inte alldeles oansenliga mängd öl som passerade min strupe inatt. Fan tro't. 1,5 kg - två dagar... I den här takten kommer jag att ha en vikt motsvarande en normalväxt flodhäst innan sommaren. Passar väl till badsäsongen, kanske. 
