A foot in the mouth...

Dottern har idag varit på Gustavsvik - ett bad i Örebro - med fritidsgården. Glad och lycklig, nyss utsläppt från sitt utegångsförbud åkte hon iväg i morse. En dryg timme efter framkomsten åkte hon, med foten först, in i väggen från vattenrutchbanan och fick en ordentlig svullnad - hon satt resten av dagen med en ispåse på foten (vi borde begära pengarna tillbaka...). När hon klev av bussen hemma kunde hon knappt gå, men tog sig tappert nästan hela vägen hem. Hennes empatiske far tyckte väl inte att det där var något att gnälla om. "Gå på foten bara, så blir det bättre. Vi har ett par kryckor i garaget, om det skulle göra lite ont." Illonet tyckte att det såg lite konstigt ut, med det där blåa på foten, så hon ville åka in till akuten. Då kom det. Det där ögonblicket av total brist på omdöme. "Pjosk", tyckte den ömme fadern, "men åk ni om ni vill slösa bort tiden på akuten. Själv åker jag på teaterrepetitionen". Inte ens då detta möttes med en allvarsmättad och, vågar jag påstå, ödesmättad tystnad, förstod fadern att han trampat så långt ner i klaveret, att foten skulle behöva opereras bort ur nämnda instrument.

Nu har de suttit på akuten i fyra timmar, och varit inne på röntgen. Vad är väl några brutna småben i foten...

Det här kommer att göra så ont... På mig...