Tid...

Nu ska vi se vad vi har att göra denna vecka, förutom det uppenbara, dvs familj och jobb.

Mordrepetition, skriva ett paper om mitt personliga ledarskap, göra affischen till HÄR - vår fantastiska musikal (hoppas ni kommer och tittar - premiHÄR 3/4), gå ner i vikt, gå upp på morgonen, gå på 50-årsfest (inte kompatibelt med att gå ner i vikt...), hämta Arvid vid tåget (kul :-), besiktiga bilen (hu...), besöka mamma... Jag kommer att fylla denna vecka också. Skönt.

Jag vill inte klaga - absolut inte - men ibland när man ser på sitt liv, är det skönt att tiden kan uppfattas som relativ. Om man till exempel med tid menar ett abstrakt begrepp som vi använder oss av för att skapa en modell av omvärlden, en matematisk konstruktion ungefär på samma sätt som tal, där tiden bara är ett konceptuellt hjälpmedel för att vi ska kunna ordna och mäta händelser snarare än något verkligt medium, så är det bra. Det begriper ingen, och då förstår man inte hur ont om den man har. Jag har större problem med Einsteins definition - Tid är något man mäter med en klocka. Obarmhärtigt tydligt. Det är hans fel att tiden är för kort. Jag hatar verkligen Einstein.