Kungligt...

Vi var på Haga idag, och tog en promenad i det vackra vädret. Bäst som vi gick där, så mötte vi ett ungt par som helt tydligt var ute i samma ärende. När vi möttes på den smala gångvägen, så insåg vi att det var Victoria och Daniel vi mötte. Helt opretentiöst, enkelt klädda och glatt småpratande gick de där, helt obekymrade om den uppståndelse deras närvaro hade kunnat orsaka. För det var just så. Ingen uppståndelse, inga fotografer, inga människor som ivrigt viskande tittade och pekade. Bara ett ungt par på lördagspromenad, med ett par livvakter några steg efter, också de mer eller mindre obemärkta. Då kände jag mig faktiskt lite stolt över att bo i ett land där sådant fungerar. Där vi, trots statsministermord, mordet på Anna Lindh mm, faktiskt fortfarande lever i ett land som har så mycket oskuld kvar. Och att V&D faktiskt kan vara ute och njuta av sin uppenbara kärlek och relativt nyfunna lycka utan att störas och terroriseras av paparazzis, journalister och andra idioter. Härligt!!!

Go, Victoria...

Snart 50...

Snart fyller jag 50. Märklig känsla. Det känns inte som om det är dags än. Inte för att det är farligt, mycket eller jobbigt. Det är bara inte dags. Jag har ingen 50-årskris, men börjar ju fundera lite kring hur jag ska gå vidare. 50 är en bra ålder, och jag är ganska bekväm med det, men när man börjar få hem reklam för boende för "dem som har nått medelåldern - specialerbjudande för dig som har nått 50 och vill ha ett lugnare boende" i lådan, blir jag lite fundersam. Om jag ville ha det lugnt så kan ni vara helt säkra på att jag inte skulle jobba i skolan. Särskilt märkligt är det med tanke på att jag inte riktigt har bestämt mig för vad jag vill bli... Jag ville ju bli rektor, och det är roligt (oftast), men har aldrig sett det som en slutdestination. Några karriärvägar har ju stängts under åren. Cykelproffs kan jag ju skriva av. Läkare känns överkurs - fem års studier + praktik. Nja... Får väl se vad jag hittar på.

Det enda jag faktiskt märker det på, åldern alltså, är att jag är lite fegare. Tanken att sätta på sig en fallskärm känns mer avlägsen nu än den gjorde för tjugo år sedan. Liksom bergsklättring, att köra alldeles för fort och göra galna hopp på cykel eller skidor. Märkligt egentligen. När man är ung och har hela livet framför sig, då beter man sig som om man ändå skulle dö imorgon. "Kan lika gärna ta livet av mig idag" tänker man och hoppar ut ur det fullt fungerande flygplanet. Borde det inte vara tvärtom? Borde man inte tänka att "Äh, va fan - jag har haft ett grymt bra liv, och nu är det inte så långt kvar (som det en gång var i alla fall). Var finns närmaste vithajssafari?" Live fast, die old, liksom. Men, nej... "Oj, så farligt det verkar. Bästa jag stannar hemma och virkar antimarkasser istället..." Och då har jag ändå två underbara tonåringar hemma, som håller mig ung i själen. Vad händer när de flyttar hemifrån? Kommer jag att sjunka ner i total letargi, och börja gå på pensionärsbingo? Börja läsa Kafka, bara för att man ska? Hemska tanke. Bästa att göra upp en bra plan.

Vid trettio började jag plugga arkeologi och historia. Ergo - ingen trettioårskris. Vid fyrtio pluggade jag till skolledare. Ingen fyrtioårskris. Receptet, åtminstone för mig, är att hela tiden vara på väg. Nu har jag startat eget. En ledarskaps- och organisationsutvecklingsfirma. Bra steg in i femtioårsdekaden. Och så var det där med skrivarkursen... Och lära sig spela gitarr... De där det-här-måste-jag-hinna-med-innan-jag-dör-kurserna...

Shit... Låter som femtioårskris... :-)

Hitta vilse...

När barnen gick i förskolan så fick de gå en kurs i hur man skulle bära sig åt om man gick vilse i skogen. Hitta vilse kallades den. I huvudsak gick den ut på att om man gick vilse i skogen, så skulle man krama ett träd och vänta tills man blev hittad. Hitta vilse fick en ny innebörd för mig idag.
Jag var ute och fiskade i förmiddags, tillsammans med en elev och hans assistent (en av fördelarna med att vara rektor). Mitt ute i skogen var vi, och alla som känner mig vet att jag hittar lika bra i skogen som en eskimå hittar i djungeln.
När jag var tvungen att avvika vid lunch, pekade de i någon generell riktning och sa att jag skulle hålla mig till stigen så skulle jag komma till bilen. Som vanligt totalt omedveten om mina tillkortakommanden som orienterare knatade jag iväg längs stigen. Stigen, som var så liten att den inte ens hade platsat som myrstig, tog slut redan efter ett par hundra meter. Förvirrat tittade jag mig omkring och insåg att jaginte såg stigen bakom mig. Jag var vilse...
Bäst som jag stod där och undrade vilken väg jag skulle ta, eller vilket träd jag skulle krama, föll min blick på marken. Där, gömda i mossan, fanns ett helt gäng kantareller. Jag som aldrig hittar kantareller...
Sedermera hittade jag bilen och kunde åka hemåt med fiskeväskan full med kantareller. Förmodligen har Nalle Puh, min citatfavorit, rätt när han säger att om du försöker hitta hem men istället hittar en grop, kan du försöka att leta efter en grop. Då skulle du med all säkerhet inte hitta en grop, vilket skulle vara bra, för då kanske du hitter någonting du inte letar efter, vilket skulle kunna vara precis det du letar efter.

Jag gick vilse och hittade kantareller. Hitta vilse...

Wasa revisited..

Äntligen dags att lägga i båten. Lilla pärlan Utopi, min fina folkbåt, har putsats, lagats, målats, fernissats, tätats och pysslats om under våren, och i söndags kväll var det dags. Under stor spänning följde vi hennes resa från tomten till platsen för sjösättning. Allt gick bra, och väl framme lyftes hon av kranbilen och sänktes sakta ner i sjön. Den stolte skepparen hoppade ombord när hon närmade sig vattnet, och tänkte sig att koppla loss henne för att kunna dra henne till mastkranen för påmastning. Nu är det ju så att maj månad har varit väldigt torr, och alla vet ju vad som händer när trä blir torrt. Det krymper. Och när trä krymper, i synnerhet när det är det huvudsakliga materialet i en båt, så får det konsekvenser. I det här fallet i form av vatten som forsade in lika snabbt som hon sänktes ner i detsamma. Det kändes som att vara ombord på Wasa den där dagen 1628. Lyckligtvis hade jag en kranbil till hands, och kunde stoppa katastrofen innan den var ett faktum. Så nu hänger hon där, i några stroppar, och väntar på att svälla igen så att hon kan flyta på egen köl. Precis som Wasa. Fast jag hoppas att det inte ska ta 334 år... Nästa år ska hon i strax efter islossningen, och jag ska låta vattenspridare vattenbegjuta henne några dagar innan sjösättning.

Vi ses på sjön...

Aj...

Jag har köpt ny klossar. Till cykeln. Eller rättare sagt till mina cykelskor. En alldeles utmärkt uppfinning som gör att cyklandet blir mer effektivt, vilket ju kan vara bra när jag ska cykla 30 mil runt Vättern i juni. Till klossarna var jag tvungen att köpa nya pedaler också, vilka jag lyckades montera på cykeln med bara lite blodvite som följd. Men vad är väl en knoge mer eller mindre...

Systemet fungerar så att klossarna, vilka monteras under cykelskon, fäster i pedalen, vilket gör att man kan använda kraften i benet på såväl upp- som nedtramp. Det ska öka effektiviteten med 25% sägs det. För att få loss klossarna från pedalerna krävs en lätt snedvridning av foten, så att de lossar - ungefär som en slalombindning. Det är här ajet kommer in i bilden.

Glad i hågen cyklade jag in till vår lilla stad igår, mot gymmet. Allt gick alldeles utmärkt, och det kändes faktiskt som om det var lättare att cykla. Väl inne i stan var jag tvungen att passera en korsning, och just då kom det en del bilar, varför jag stannade till. Till min stora förvåning kunde jag inte lyfta fötterna från pedalerna - det där med vridningen hade jag totalt glömt bort. Ja, att jag hade monterat klossarna också, för den delen. Under stigande förvåning och sedermera panik kände jag hur jag sakta men säkert började välta åt höger, med fötterna säkert fastsatta vid pedalerna. Fötterna lossnade vid kraschen mot marken, men då var det så dags. Lätt pinsamt.. Ingen skadades dock, så allt gick ju bra, möjligen med undantag för mitt ego som fick sig en törn. Men skam den som ger sig. Upp i sadeln igen, och iväg mot gymmet och träningen. Vilket gick bra. Och att komma hem också, möjligen med undantag för det faktum att jag inte hittade cykellyktan förrän jag kom hem. I en väska. Under sadeln på cykeln.

Ge mig kraft...

Wendela Hebbe...

Sitter på Wendela Hebbegymnasiet och väntar på att sonen ska göra intagningsprov på teaterlinjen. Spännande. Han var nervös, vilket inte är så konstigt. Jag slås av den trevliga atmosfären, vilket var lite oväntat med tanke på att man inte ens kommer in här utan att identifiera sig. Men det kanske är just därför. En välkomnande, om än enkel, cafeteria möter oss när vi kommer in, och en vänlig person välkomnar oss och ber oss att sitta ner och vänta. Något att lära sig av, kanske. Det ligger i fas med min nya linje att alltid svara i telefon med ett "Välkommen till Å-skolan, det är NN". Hjärtat svarar alltid så när man ringer till henne på jobbet, och det låter ju väldigt mycket trevligare än det mer korthuggna "Å-skolan, NN" som jag tidigare använt. Många blir lite ställda. De kanske inte är vana vid det bemötandet då de ringer till kommunen. Och ärligt talat så är vi nog ganska dåliga på det.
Och nu sitter man här i den trevliga atmosfären och bloggar för att hålla tankarna borta, för att inte vara för nervös å sonens vägnar. Gott kaffe har de också.

Det blir nog bra det här...

Bakning...

Jag sitter i köket, omgiven av en fantastisk doft av nybakat bröd. ett par levain, bakade på vildjäst, kommer om ett par minuter att kunna tas ut ur ugnen, nygräddade, doftande, med en vackert gyllenbrun färg och en härligt knaprig skorpa.

Jag har alltid tyckt om att baka, men har under de senaste åren inte ansett mig ha tid att göra det, tyvärr. Men sedan vi blev lite färre i familjen, så har tiden för egen kreativitet ökat av någon konstig anledning. Så nu har jag återupptagit bakningen igen, till mina barns stora glädje, och min egen njutning. Så nu bubblar vildjäst och surdegar i kylskåpet, degar jäser i vårt kök igen, och ugnen går varm. Det experimenteras och prövas, knådas och blandas, gräddas och smakas. Riktig njutning. Med tanke på mitt pågående viktminskningsprojekt, kanske det inte förefaller så vältajmat att baka - kolhydrater är ju inte direkt mina bästa vänner just nu - men det ger mig en ganska stor tillfredställelse att baka, även om jag inte äter så mycket själv.

En av mina stora inspiratörer är Martin Eriksson. Han har bloggen Pain de Martin, en helt underbar blogg om surdegsbakande. Jag kan verkligen rekommendera ett besök på hans blogg, om ni vill ha lite tips och inspiration. Han gör surdegsbakandet roligt, lustfyllt och inte så där fasligt komplicerat, även om det krävs en hel del tid för att baka surdeg. Eller tid, förresten. Inte så mycket tid, som förmågan att disponera den, en förmåga som jag har väldigt lite av, vilket gör att nästan alla mina projekt innebär att jag måste ställa klockan på ringning mitt på natten för att vika en deg, sätta in eller ta ut bröd eller något annat. Men jag börjar hitta formen nu, vilket innebär att jag måste upp jättetidigt på morgnarna för att slutblanda en deg, som sedan står svalt och jäser under dagen, och gräddas på kvällen. Men gott blir det, och doften av nygräddat bröd är ju helt fantastiskt att ha i huset.

Nu är bröden färdiga, så nu ska jag smaka...

Duktiga barn...

Jag är begåvad med väldigt duktiga och intelligenta barn, har jag förstått. Dottern är oerhört disciplinerad i sina studier, och väljer nu om program efter att ha gått nästan ett år bara för att - hör och häpna - det är för lite plugg... Det har hon inte fått ifrån mig, det kan jag garantera.

Sonen går från klarhet till klarhet, och backade upp ett VG på nationella proven i svenska med ett MVG på nationella i fysik. Imponerande, särskilt med tanke på att jag aldrig ser några skolböcker här hemma. Men, som han själv säger, han gillar inte att ta hem, så det är bättre att göra det i skolan... Vad säger man?

Är jag stolt eller är jag stolt...?

Hemma igen...

Nu har jag varit hemma i två veckor, och jag har svårt att förstå att jag någonsin har varit borta... Om det inte vore för min flagnande hud, förstås... Där förstår man att någonting har hänt. Annars måste jag titta på bilderna för att förstå att jag varit borta. Och ingen hade tagit hand om mina arbetsuppgifter när jag var borta. De låg så snällt och väntade när jag kom hem. Förökat sig hade de också, de rackarna. Mångfaldigats. Så det dröjde inte många dagar innan jag var sliten igen. Måste fundera över mitt yrkesval.

JAG VILL TILLBAKA!!!!!!!!!!!!

Dottern bloggar...

Så har dottern skaffat blogg igen, då. Det känns bra att hon går i pappas fotspår, även om hon kanske inte vill kännas vid det, då det skulle kännas som om hon bara apade efter sin pappa vilket vore känsligt...

Kyla...

Så slog kylan till igen. Obarmhärtigt biter den tag i skinnet så fort man vågar sticka ut så mycket som en nästipp. - 20 och på väg ner... Och ännu mer skottning blev det efter snöovädret härom dagen. Bra för ryggen. Men det är snart ett minne blott.

Thailand - här kommer vi... (tre dagar kvar) :-)

Mobbning...

Så var man medial igen, då. Skolverkets rapport angående mobbning i svenska skolor har väckt debatt, stundom hätsk sådan. En sådan avhölls igår kväll, och undertecknad hade nöjet att vara med. TV-debut, faktiskt. Kvällsöppet med Ekdahl. Intressant och spännande.

Angående debatten i sig vill jag anföra följande: Debatten har i huvudsak berört att 8 "program" mot mobbning har granskats genom att 7 forskare har varit ute i 39 skolor för att undersöka hur man arbetar mot mobbning. Resultatet är att Skolverket inte kan rekommendera någon av de 8 "programmen".

Jag vill påstå att detta är en pseudodebatt. De flesta "program" som granskats är inte regelrätta program eller quick-fixar, vilket Skolverket försöker påskina, utan är att betrakta som ett stöd i antimobbningsarbetet på skolorna, ett verktyg. Och verktyg kan antingen brukas eller missbrukas. Det är egentligen ganska enkelt. Ge en hammare till en psykopat, så kommer han att ha sönder något. Ge den till en snickare, så kommer han att bygga upp något. Svårare än så är det inte. Egentligen...

Det som verkligen borde belysas är hur man har hanterat frågorna på de undersökta skolorna, dvs på lednings- och personalnivå. Det är där bristerna ligger, inte i de stödfunktioner som finns, vare sig de heter Friends, Olwéus, SET eller något annat. Allt handlar om engagemang på skolan, och hur skolledningen hanterar frågan. Om skolledningen tycker att det är viktigt, så fungerar det oftast, vill jag påstå.

Jag hoppas att den fortsatta debatten blir mer nyanserad, och fokuserar på rätt saker...

Thailand...

Om tio dagar åker vi till Thailand... 14 dagar... Ville bara säga det, så att ni blir riktigt avundsjuka.

Kamala Beach - here we come...!

Hur tänkte dom nu...?

Ja, det kan man fråga sig ibland. För att reda ut detta har jag och vännen P startat en liten blogg där vi kan avreagera oss på alla dumheter man kan läsa eller se. Eller rättare sagt - jag gjorde en kupp. Vännen P har åsikter. Många. Och uttrycker dom ofta just "Hur tänkte dom nu?". Ivrigt har jag och vännen P's hustru försökt få honom att öppna en blogg för att på det sättet delge världen sina tankar om sakernas tillstånd. Vännen P har nämligen en förmåga att uttrycka sig som går utanpå det mesta. Jag har också åsikter. Ofta. Så jag tänkte "Men vad f-n, det är väl lika bra att jag startar bloggen, så får han haka på". Så jag gjorde en kupp. En godartad. Och vännen P är på. Du hittar bloggen här eller i blogglistan till höger.

Have fun...

Islamism...

Modeordet för dagen är islamism. Förvirringsmästaren Jimmie Åkesson har nästintill tagit patent på betydelsen av detta, för mig, nya ord, och direktöversatt det till terrorism. Man tar sig för pannan. Tyvärr verkar de ha fått luft under vingarna, dessa riksdagens quislingar Sverigedemokraterna. Deras stinkande retorik får utrymme. På sätt och vis är det kanske bra. Det innebär att man kan bemöta deras stollerier om islam som en farlig företeelse. En hel hoper människor med mer kunskap och mer vett bemöter deras argument i alla möjliga media. SD's retorik är skrämmande, och bygger på rädsla, hat och, framför allt, okunnighet. Jag menar - ingen vettig människa kan väl på allvar tro att 1,5 miljarder människor är våldsbejakande, självsprängande dårar och mördare.

Skillnaden mellan islam, kristendom och judendom (hmmm... Judeism... Är det nästa farliga inriktning?) är inte särskilt stor. Betänk också att de judiska och kristna profeterna har samma ställning inom islam som inom kristendomen och judendomen. Det är mer än vad man kan säga om Muhammeds ställning i dessa två religioner. Vad Jimmie med sina medråttor inte förstår är att allt till syvende och sist handlar om människor, inte religion. Det är människor som utnyttjar religionen för sina syften. Detta har gjorts i alla tider, av snart sagt alla religioner - inte minst kristendomen. Och hur många religiösa knasbollar har vi inte inom kristendomen (ja, förutom Jimmie et al, förstås). Hur många terrordåd har inte genomförts i kristendomens namn genom århundradena. Det största är väl nazismens härjningar i Europa. De tyska soldaterna hade bältesspännen med orden "Gott mit uns" (Gud med oss) instämplat. Sanna Guds krigare, det. Och SD's retorik är skrämmande lik nazismens innan maktövertagandet.

Låt oss innerligt hoppas att rasistgänget i SD åker ut ur riksdagen nästa gång...

Rensning 3...

Förra veckan och helgen har präglats av rensning och förnyelse. En ny TV och surroundljud installerades i torn-TV-rummet, så den gamla TV'n fick flytta upp eftersom den som fanns där hade gått sönder - efter lång och trogen tjänst. Familjens sista tjock-TV. Den gamla fula alldeles för stora soffan som stod där kördes till tippen tillsammans med TV'n, en byrå, ett skrivbord mm mm, och ersattes med en dubbelbäddsoffa - praktiskt. Dessutom rensades huset på ett antal gamla datorer, skärmar, datatillbehör och elskräp. Jag fattar inte var alla dessa datorer kom ifrån? Vem har använt mitt garage och mitt hem som kyrkogård för avlidna datorer? Den där Någon som bor i vårt hus, kanske...? Hmmm...

Sonen har börjat sitt jag-vill-ha-ett-större-rum-projekt, och har slagit ut en vägg. Lite spackling och målning så kan han flytta in i sitt nya, större rum - perfekt! Ytterligare ett gästrum. Vi kan snart öppna B&B.

Ett par bokhyllor åkte ut i garaget, och nu återstår en ommålning av rummet så har vi en helt ny övervåning. Ja, när vi har målat om toaletten förstås. Det ska bli såååå skönt :-).

Och snart kommer fakturan för trädgårdsrenoveringen... Ouch...

Alla dessa dagar...

Idag har man blivit gratulerad minsann. Jag tror att varannan unge på skolan har gratulerat på namnsdagen, och det känns fantastiskt roligt. Själv hade jag glömt. Som vanligt...

Namnsdagar har aldrig varit särskilt stora händelser i vår familj. Vi fick vara glada om någon kom ihåg det över huvud taget. Annat var det med andra i min omgivning där jag växte upp. De kom till skolan fullastade med presenter efter sina namnsdagar - som om det vore julafton. Men så levde man ju på Solsidans nordligare motsvarighet också, och pengar var det väl aldrig någon brist på i de hemmen. Och många namn hade de väl också. Och fina. Jag kommer ihåg att jag undrade hur det såg ut hemma hos dem vid jul, med tanke på namnsdagspresenterna, och visualiserade ett formligt berg av julklappar under en gran som reste sig mot stuckaturtaken i deras residens. Men jag trodde nog aldrig att de var lyckligare än jag. Pengar gör ju ingen egen lycka. Själva hade vi en helt fantastisk jul, med mycket julklappar och massor av god mat, så det fanns absolut inget att klaga på - tvärtom. Utom möjligen att vi alltid missade Kalle Ankas jul... Några timmars terapi har dock dämpat ångesten efter det.

Namnsdagar är för övrigt ett elände. Själv har jag fyra, och de allra flesta har ju tre eller åtminstone två. Och hur ska man komma ihåg det? Med mitt minne (guldfisk) så kan jag lika gärna gratulera min omgivning helt slumpmässigt. Det skulle ge ett bättre utfall än om jag verkligen försökte komma ihåg. Själv kommer jag ju knappt ihåg min egen födelsedag ens, och än mindre omgivningens. Jag har nog bidragit till ett och annat grått hår hos mina föräldrar, då jag totalt har förträngt att de fyllt år. Sicken son de har... Och mina stackars syskon... Oftast inte ett grattis ens. Jag har i panik varit tvungen att på alla sätt ta reda på när mina fruar (fd alltså) fyllt år, när jag har känt att det närmat sig. Värst var det när jag kom på det dagen innan... Jag har aldrig erkänt det för vederbörande, och jag tror att det gick vägen, men bara känslan av den iskalla hand som kramade om hjärtat när insikten drabbade... Smärta... För att inte tala om bröllopsdagar, årsdagen av när vi träffades, förlovningsdagar... Alla dessa dagar... Jämmer...

Barnen har dock aldrig varit ett problem, men de börjar ju å andra sidan påminna redan ett halvår innan , så där har jag ju lite hjälp. Numera utnyttjar jag den utmärkta kalendern i telefonen med påminnelse och allt.

Jag glömmer ändå...

Aaarrrghhh...

121,3 kg!!! Lite för mycket rektor nu... Nu får det vara nog!

-10 kg till Thailand...

Betalt och klart...

Resan till Thailand - Sveriges nya Kanarieöarna - är betald och klar. Jag och AnLo kommer att tillbringa 2 helt underbara veckor där i februari-mars. Såååååååå sköööööönt!

Ska försöka undvika maneter...