Kära bloggläsare!
Nu har vi återvänt från vår långväga resa till Asien. Här följer en kortare berättelse kring detta äventyr:
Dag 1: Efter en fyra timmars flygresa - otroligt trångt och litet benutrymme - med påföljande bussresa kom vi fram vid fyra på morgonen. Efter några timmars sömn åt vi frukost och gick därefter ner för att doppa oss i Medelhavet. 155 trappsteg ner till en platå bestående av en järnställning med trätrall ovanpå. Vattnet var varmt och skönt - nästan som att kissa på sig - men inte särskilt rikt på liv. Men man kunde ligga i länge. Olyckligtvis serverades inga drycker nere vid vattnet, varför vi var tvungna att springa upp för trapporna så fort vi ville ha något att dricka. Mycket motion blev det, men det var roligare för varje gång.
Efter en dag fylld av sol (stundom väl gömd bakom ett molntäcke) och en turkisk hamam med skummassage, scrubbing med grovsalt (illonet fick kaffescrubbing), ansiktsmask med någon onämnbar smörja samt oljemassage gick vi och lade oss, rådbråkade, mätta och glada. Redan denna dag hade för övrigt flera personer frågat om vi kom från Tyskland. Vi måste verkligen banta...
Dag 2: Påbörjades med att undertecknad löpte in mot staden för att hämta ut kontanter inför kommande köp av billiga kläder (se dag 6 och 7). Jag passade också på att titta efter cyklop och snorkel för lite trivsamt snorklande (givetvis hade jag glömt min egen utrustning hemma...). Det fanns dock inte någonstans - slut för säsongen kunde de meddela efter att jag med diverse charader lyckats förklara vad jag ville ha. Eller så lyckades jag inte - vad vet jag. Att säsongen led mot sitt slut visade sig också på hotellet. Sakta men säkert började man demontera hotellets service. Poolbarens personal lyste med sin frånvaro (enligt reseledaren var det så att baren alltid var öppen, den bara inte verkade vara det), så jag idkade självbetjäning. Parasoller och bord utomhus plockades bort, och vi fick inte längre äta utomhus. Vi lät inte detta nedslå oss, och dagen avslutades med ett magnifikt åskväder ute till havs, med mig och illonet som fascinerade åskådare.
Dag 3: När vi kom ner till badet visade det sig att de börjat plocka bort trätrallen på badplatån. Under oss fanns klipporna - fem meter ner... Trapporna ner till själva badbryggan saknade helt trätrall, så att ta sig ner till vattnet var ett spännande äventyr. Tur att man är ung och rask. När vi pratade med reseledaren hävdade hon att det var farligt att bada, och att det var därför de plockat bort allting. När vi berättade att det var stiltje och att våghöjden var max 20 cm, tittade hon på oss med upphöjt lugn och sade "För turkarna är det dåligt väder". Vi saknade naturligtvis argument inför denna lysande retorik. Även denna kväll fick vi avnjuta ett åskväder. Denna gång inte fullt så långt bort.
Dag 4: Badplatån fortfarande bortplockad. Badgästerna gjorde en gemensam insats för att återställa några av brädorna, åtminstone tillräckligt för att man skulle kunna ta sig ner utan direkt fara för liv och lem. Åskväder igen. Rakt på oss. Med regn. Massor av regn.
Dag 5: Resa till Pamukkale, världens åttonde underverk enligt turkarna. På vägen passerade vi en outlet med märkeskläder. Vi hade bunkrat med pengar, men när vi såg priserna mattades vår köplust. 500 spänn för en T-shirt, 1500 för ett par jeans. Nja...
Pamukkale var otroligt häftigt, för att inte tala om Hierapolis, den bysantinska staden som låg alldeles intill. Väl värt fyra timmar i buss, enkel resa. Vi avslutade dagen med ett bad i Kleopatras pool, där vattnet alltid är 35,5 grader varmt och otroligt mineralrikt. Hela poolen bubblar, och det är som att simma i varm ramlösa. Hela poolen är full av gamla marmorkolonner som man simmar över och kring. Det sägs att man blir 10 år yngre när man badat där, vilket kan förklara drottning Kleopatras aldrig sinande skönhet. Det funkade inte på mig, kan jag meddela... Och illonet har ju alltid sett tio år yngre ut.
Dag 6: Glada i hågen begav vi oss till centrum för att köpa märkeskopior till barnen. Det fanns några bra bazarer fick vi veta, och vi ägnade några timmar åt att bara titta, till affärsägarnas stora förtret. Den bästa var Festival Bazar. Det var bara det att utanför den fanns en trevlig affär med en illistig affärsägare som fångade in oss innan vi hann in på bazaren. Vi gick och valde jeans till barnen, och sedan var det dags att göra upp om priset. Illusionen att jag var ganska bra på det här, vilket jag faktiskt visat i Egypten, krossades snabbt, och jag gick med på ett skamligt högt pris för kläderna. Illonet var inte lyckligt... När vi väl kom in på bazaren fanns samma kläder för mindre än halva priset... Så vi köpte lite till.
Dag 7: Avresedag. Innan vi åkte gick vi upp till den lokala lördagsbazaren. Vilket himmelrike för en frukt- och grönsaksälskare! Helt otroligt med alla dessa färger, former, dofter och smaker. Granatäpplen stora som meloner (vi har ett i kylskåpet), päron stora som... som... jättestora päron, och helt fantastiska grönsaker. Och kläder... Jösses så mycket kläder... Fantastiskt välgjorda märkeskopior - Billabong, Adidas, Nike, Puma... Så vi köpte några jackor till barnen. Och till oss. Vi hade vissa problem att få ner allt i våra väskor, men om jag satt på dem samtidigt som illonet drog igen dragkedjan så gick det. Vi var lite oroliga att de skulle sprängas, och att man skulle få plocka upp kläderna från bagagebandet på Arlanda, men det gick faktiskt vägen. Och jag hade massor med benutrymme på planet på hemvägen.
Fantastiskt skönt med semester, och vi kan rekommendera Turkiet. Välj dock en tidigare vecka. Framemot slutet av säsongen verkar de inte lika gästvänliga. Vi fick detta bekräftat av flera svenskar vi träffade där nere.
Och köp inte era jeans hos Nazir utanför Festival Bazar i Antalya. Kräk...
Hörde igår att 18 avgångar till Göteborg var inställda under dagen. 18... Hur många går det egentligen? Normalt sett alltså. Just nu verkar det som om ingenting fungerar, och SJ tar inte in ersättningsbussar heller. Det finns inga, säger de. Men på Ekman Buss står mängder med bussar stilla och väntar på att hämta hem fjällresenärer... 
När vi tittade ut genom köksfönstret igår så stod det en liten älgkalv utanför. Han stod och mumsade på våra äppelträd. Vi hade inte hjärta att störa honom. Längre bort stod mamma älg och smaskade på en buske, och vid vedboden stod ännu en liten älgkalv. Ja, så små var dom ju inte förstås... 
I morse när illonet skulle gå ut stod det två gigantiska älgar utanför dörren. De tittade lite undrande på henne och skred sedan majestätiskt iväg mot garaget. De var mycket duktiga och höll sig på de skottade gångarna.
Varför skaffade vi ett hem med 100 meter uppfart? Varför har jag inte satt på snöbladet på min traktor? Varför är det så tråkigt att skotta? Varför äger jag ingen (hel) snöslunga? 
I morse väcktes jag av min älskade hustru. "Det rinner in vatten från badrumstaket" sade hon. Jag kan tänka mig ett stort antal sätt som jag hellre hade blivit väckt av henne på. Eftersom jag vet att det beror på att det står vatten på taket eftersom stupröret isat igen, skyndade jag mig upp på taket för att få bort is och vattensörjan däruppe. Dessvärre visade det sig att isen inte var fullt så tjock som jag trodde, så slog jag naturligtvis ett hål i takplåten... Någon som tror att vatteninströmningen blev mindre av det? Nåväl - på med silikon, och hoppas att det håller tills plåtslagaren kan komma, och elektrikern som måste lägga en värmekabel där uppe. 
Igår när vi kom ut för att mata hönsen fann vi till vår förvåning att en dräktig rådjurshind i hönsgården. Hon verkade väldigt medtagen, så vi fixade lite hösilage till henne. När vi kom hem var hon borta...
"Åh", tänkte jag i morse när jag pulsade fram genom ytterligare en decimeter av det vita fluffet som fallit under natten, "Vilken tur att vi får lite snö så här lagom till sportlovet. Precis vad vi behövde" tänkte jag vidare. Och jag behöver lite motion, och snöskottning är perfekt (för min fru...). Jag har faktiskt varit ganska långt bort från snöskyffeln i år. Men det lär jag få ta igen i helgen som det ser ut.
Skulle hämta barnen idag på stationen i Södertälje. När jag åkte hemifrån skulle tåget (ordinarie ankomst 19.18) komma in 19.38. När jag kom fram var det försenat till 20.15. Och det var det ganska länge... (se bild och titta på klockan...). Ett par minuter efter detta försvann tåget helt från alla tavlor, och sedan befann det sig plötsligt på perrongen... Över en timme försenat.
Vi avstod från nyårsraketer i år - av miljöskäl samt av hänsyn till de stackars djur som far illa av smällarna - inte minst hundarna hos våra grannar. Dessa fantastiska grannar bjöd för övrigt på en helt underbar älgstek. Det är man inte bortskämd med, minsann. Vi hade väldigt kul, och firade in det nya året med att skicka upp tio thailändska lyktor. 
Just som man tänkte börja njuta av sin ledighet efter julstressen, upptäcktes ett läckage i badrummet. Det var inte så svårt att upptäcka, eftersom det droppade ganska friskt. En koll med försäkringsbolaget visade att om det är takläckage i yttertaket så gäller inte försäkringen... 
Efter att ha väntat på att få en båttrailer levererad i flera veckor, tog tålamodet slut ungefär samtidigt som det blev -10 och snöstorm. Iklädd kostym (skulle på skolavslutning) åkte jag ner för att förbereda upptagning, bara för att konstatera att ankaret hade släppt och Elida låg och skavde mot bryggan. Dödsföraktande kastade jag mig ombord med mina lågskor som enda livförsäkring (en dålig sådan med tanke på att det låg 20 cm snö på fördäck). Det blåste 10m/s, det var -10 och hela styrbordssidan var täckt med isbark... Inget lätt jobb att få ut henne igen. När det väl var gjort skulle det hoppas tillbaka till bryggan igen. Det var bara det att nu var det 1 meter iskallt vatten mellan mig och bryggan, fördäcket var glashalt och mina skor är allt annat än halksäkra. Nu vet jag att ni hoppas få läsa att jag åkte i vattnet, men tji fick ni. Med ett vackert språng (läs "likt en svårt utvecklingsstörd flodhäst") skuttade jag över till torra land. Dagen var räddad, och två dagar senare skulle vi ta upp henne. Isen hade ju trots allt inte lagt sig. Natten mot fredagen blev det -20... Och stiltje... Gissa vad som händer när det blir -20 och stiltje...
...började jag på rektorsutbildningen i Uppsala. Nu är jag klar. Jag är nu en certifierad, godkänd och äkta rektor. Två års studier parallellt med fulltidsjobb. Slut... Det känns overkligt. Det har varit en fantastiskt spännande, rolig och utvecklande upplevelse, men också en med ständigt dåligt samvete för uppgifter som skall göras, PM som skall skrivas och kulturstudier som skall genomföras. Tack, underbara familj för att ni stått ut med mig, tack kommunen som gav mig möjligheten, tack basgruppen för allt stöd och all uppmuntran när allt inte känts så bra, och slutligen, men definitivt inte minst, tack Lillemor och Stefan för ert helt suveräna sätt att lotsa oss igenom denna tuffa utmaning. Ni är de bästa kursledare man kan ha. 
Jag blev uppringd idag av ett produktionsbolag som vill att jag ska provfilma för en roll i en TV-serie. Polis... Otroligt kul :-). Nu är det ju många som provar förstås, men ändå - är man bäst så är man hehe. 
Igår när jag gick hem passerade jag skolgården. Där fanns ett par smågrabbar som åkte kickbike. När jag var på väg mot parkeringen sprang en av dem mot mig och ropade "Är du den nya rektorn?". "Ja," svarade jag, "jag är den nya rektorn". "Ha, du är cool!" ropar han och springer tillbaka till sin kompis.
Fyller år idag :-). Jag fick massor av presenter i morse av min underbara familj (frun mest,tror jag).
Jag och dottern E var idag och deltog i vår nya folkrörelse - Återvinningsrörelsen. Vi åkte glada i hågen mot soptippen - förlåt, återvinningsanläggningen ska det visst vara - för att äntligen bli av med vår gamla spis (ja, vår nya funkar äntligen, efter fem veckors väntan - nu kan ni komma på middag om ni vill. Säg till före bara) och diskmaskin (vi har en ny, svart). Nu är det ju så i vår lilla kommun att man inte är så pigg på att kommunmedborgarna ska få bra service. Ja, inte ens dålig service, faktiskt. Helst ingen alls. När vi kom fram till tippen var den naturligtvis stängd. Klockan 12 en lördag... När vi stått där och svurit över detta en stund upptäckte vi en väldigt liten skylt på grinden som, när man kom på en halvmeters avstånd från den, kunde tala om att man kunde åka til en mindre, alternativ, återvinningsanläggning ett par mil bort. Det stod dock inget om var den låg, eller hur man skulle åka dit. Eftersom vi känner till kommunen, så visste vi ungefär var det var. Efter en kvarts letande hittade vi skylten till återvinningscentralen. Inne på området stod, trots den diminutiva informationen, horder av människor som kastade prylar. Vi lyckades köra in mot en av containrarna, och började kasta frigolit (har ni någon aning om hur många kubik frigolit som används för att packa in en stackars spis). När vi sedan skulle ta oss bort mot hushållsmaskinerna hade vi blivit inparkerade. Det var som i Sandhamn under Gotland runt... Ett tag var vi oroliga att vi skulle få bo över där under natten. Vi kom sedermera loss och kunde kryssa oss ut mot containern för hushållsmaskiner. 
I helgen är det snigelfest i vår lilla kommun. Åtminstone trodde jag det. Vid infarterna på motorvägen finns stora ljusskyltar där kommunen trummar ut glada reklambudskap om hur förträfflig vår lilla kommun är och vilka stora evenemang som är på tapeten. Vikingafestivalen brukar exempelvis få några timmar i rampljuset på nämnda tavlor. Men nu var det alltså snigelfest. "Coolt", tänkte jag när jag passerade skyltarna för några dagar sedan. "Någon med faiblesse för fransk matlagning har tagit sig för att anordna en delikatessfest här, med sniglar på menyn. Aaaahhh, escargots" tänkte jag vidare. "Men så konstigt... Ska de ha den på Svenska Hem Arena? Den rymmer ju säkert 5000 personer..."
