Den nya folkrörelsen...

Jag och dottern E var idag och deltog i vår nya folkrörelse - Återvinningsrörelsen. Vi åkte glada i hågen mot soptippen - förlåt, återvinningsanläggningen ska det visst vara - för att äntligen bli av med vår gamla spis (ja, vår nya funkar äntligen, efter fem veckors väntan - nu kan ni komma på middag om ni vill. Säg till före bara) och diskmaskin (vi har en ny, svart). Nu är det ju så i vår lilla kommun att man inte är så pigg på att kommunmedborgarna ska få bra service. Ja, inte ens dålig service, faktiskt. Helst ingen alls. När vi kom fram till tippen var den naturligtvis stängd. Klockan 12 en lördag... När vi stått där och svurit över detta en stund upptäckte vi en väldigt liten skylt på grinden som, när man kom på en halvmeters avstånd från den, kunde tala om att man kunde åka til en mindre, alternativ, återvinningsanläggning ett par mil bort. Det stod dock inget om var den låg, eller hur man skulle åka dit. Eftersom vi känner till kommunen, så visste vi ungefär var det var. Efter en kvarts letande hittade vi skylten till återvinningscentralen. Inne på området stod, trots den diminutiva informationen, horder av människor som kastade prylar. Vi lyckades köra in mot en av containrarna, och började kasta frigolit (har ni någon aning om hur många kubik frigolit som används för att packa in en stackars spis). När vi sedan skulle ta oss bort mot hushållsmaskinerna hade vi blivit inparkerade. Det var som i Sandhamn under Gotland runt... Ett tag var vi oroliga att vi skulle få bo över där under natten. Vi kom sedermera loss och kunde kryssa oss ut mot containern för hushållsmaskiner.

Det är fascinerande det här med återvinning. Det har verkligen blivit en folkrörelse. Alla gör det. Nästan. Det är lite som Trafalgar Square. Står man där tillräckligt länge, så träffar man någon man känner. Den nya samlingsplatsen. Som korvkiosken när man var liten. Förutom lukten.

Nåja. Jag och dottern kom helskinnade hem igen. Nästa gång tar vi med nödproviant...