Tjugoårsdag...

Nu har vi firat barnens tjugoårsdag. Visserligen en dag för tidigt, men ändå - och med viss andäktighet. Är mitt ansvar som förälder på riktigt över nu? Förmodligen inte. Inte för att jag är orolig. Det finns inte ord för att beskriva hur otroligt stolt jag är över mina barn - mina empatiska, kloka, duktiga, ansvarstagande, kreativa, modiga och omtänksamma barn. Men man vill ju inbilla sig att man fortfarande kommer att behövas. 

Lite. Ibland...

Välbefinnande...

Nytt jobb. Nya utmaningar. Fantastiska barn och ungdomar. Så mycket nyfikenhet, värme, glädje, känsla. Långa dagar och otroligt mycket jobb, men ett stort välbefinnande och en djup lycka över möjligheten att kunna göra skillnad. På väg hem idag efter ett föräldramöte kände jag hur lyckligt lottad jag är som får vara en del av detta. 

Tack, Ronna!!!

Sverigedemokraternas lögner mm...

)

Antirasistiska sajten Inte rasist men har granskat Björn Söder. Någon där ute gillar det inte.FOTO: HENRIK MONTGOMERY/SCANPIX

Försöker SD tysta sina kritiker igen?

Sajten Inte rasist men har legat nere sedan i fredags efter överbelastningsattacker. Som av en händelse blev sajten utsatt för attackerna i anslutning till ett mycket obekvämt inlägg om Björn Söder(SD).  I dag är sajten dock uppe igen. Och nedan finner du inlägget där Björn Söders rena lögner i SVT Debatt avslöjas.

Sprid!

Uppdatering:

Attackerna mot ”Inte rasist men” fortsätter och sajten går i värsta fall ned igen. Därför lägger vi upp inlägget i sin helhet här. Såhär beskriver Henrik Johansson på Inte rasist men förmiddagen: ”Vi är under attack igen sedan tiotiden. Man kommer åt sidan, men förmodligen inte länge till. Om du vill får du sno hela inlägget. 120 000 datorer kontaktar IRM i sekunden och 400gb trafik skickades mot oss på ett par timmar.”

IRM vs Björn Söder i SVT Debatt – vi reder ut Söders lögner

I torsdagens SVT Debatt deltog Henrik (jag) från IRM i en debatt om den numera rikskända ”tårtningen” av Jimmie Åkesson. SD:s partisekreterare Björn Söder var vår huvudmotståndare trots att vi som Söder anser att tårtning är ett riktigt dåligt sätt att bemöta SD. Söder kom dock med en hel del minst sagt märkliga påståenden som vi känner att vi bör reda ut.
För er som missade debatten:

Påstående nr 1:

Carlito: SD är det enda partiet som i principprogrammet uttrycker att man kan upphöra att vara svensk om man inte följer SD:s definition av identitet och kultur.

Björn Söder: Det är rent nonsens.

Sanningen: Citat från SD:s principprogram sida 11: ”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”

Påstående nr 2:

Carlito: Så Thoralf Alfsson har aldrig uttryckt att han är en islamofob?

Björn Söder: Jag tror inte han har sagt att han är isamofob, nej.

Sanningen: Citat från Thoralf Alfssons blogg: ”Jag är islamofob och jag kan överhuvudtaget inte förstå att någon med kristen uppväxt kan vara något annat än islamofob.”

Påstående nr 3:

Björn Söder: Man avhumaniserar SD när man kallar oss för rasister.

Sanningen: Att kalla en rasist för rasist är inte avhumanisering. Att vara rasist är avhumanisering. /Tore Kullgren

Påstående nr 4:

Carlito: Jimmie Åkesson säger ju själv att islam är det största hotet sen andra världskriget.

Björn Söder: Nej nu är det fel igen. Det var Aftonbladet som satt den rubriken. Det står inget sådant i debattartikeln.

Sanningen: Öhh, jo det gör det:

För att vara på den säkra sidan så har ni två citat till från partitoppen.

Det finns fler saker vi skulle kunna bemöta, men jag tror ni fattar poängen. Vi vill passa på att tacka alla ni där ut som stöttat oss, vi kan inte ens börja beskriva hur mycket era fina ord värmde! Ett speciellt tack till Carlito som var grym i debatten.

***UPPDATERING*** 

Vi fick en förfrågan om att reda ut Söders befängda påståenden/förnekanden gällande järnrörsskandalen. Vi har skrivit om alla lögner i detta inlägg: SD-topparnas lögner – vi har hela listan

Här har ni även en lista som belägger allt det vi sa om SD:s plattform på nätet, Avpixlat:

• Avpixlat hämnas SD – attackerar unga tjejer 
• Rasbiologi och hets mot folkgrupp på SD:s favoritblogg 
• SD-hyllad hatblogg används för hämndaktion mot journalister: 
• SD-hyllad sajt lägger upp video med sexövergrepp. Hets mot folkgrupp
• SD-hyllad blogg attackerar årets Lucia på grund av hennes hudfärg 
• Hängdes ut på hatsajt: Det är förjävligt
• AVPIXLAT SPOTTAR PÅ HOTADE BARN 
• Ännu ett barn uthängt på Avpixlat – hotas i vanlig ordning med våldtäkt
• SD-hyllad sajt lägger upp video med sexövergrepp på ung flicka utan att pixla hennes ansikte

• 

   

  IRM vs Björn Söder i SVT Debatt - vi reder ut Söders lögner - Inte rasist, men...

  Inte rasist, men...

  I torsdagens SVT Debatt deltog Henrik(jag) från IRM i en debatt om den numera rikskända ”tårtningen” av Jimmie Åkesson. SD:s…

Taggar: #BJÖRN SÖDER #INTE RASIST MEN #SVERIGEDEMOKRATERNA 
Permalänk: http://www.politism.se/story/forsoker-sd-tysta-sina-kritiker-igen/

•  LÄS OCKSÅ Försöker SD tysta ner kritiker genom Bildombudsmannen?

Man har inte levat förrän man har åkt skoltaxi i Istanbul...

Om man vill göra något riktigt dödsföraktande, så kan jag varmt rekommendera en tur med en skoltaxi i Istanbul. Känslan av att fara fram i vad som känns som överljudshastighet med centimetrar till godo till medtrafikanter, fotgängare, barn, hundar och parkerade bilar (några cyklister finns inte, de är nog utdöda), i en minibuss är svindlande. Med hjärtat och större delen av maginnehållet i halsgropen håller man sig desperat fast i allt som inte sitter löst, inklusive medpassagerarna. Säkerhetsbältet, om det fungerar, hinner man inte sätta på sig innan det sätter av, och det är ett under att åtminstone huvuddelen av passagerarna sitter på sina ursprungliga platser när man kommer fram. En av mina medpassagerare satte ord på allas våra känslor. "It's like beeing inside a video game."

Still alive and kicking, though...

Man har inte levat förrän man har fått en skum massage av en svartmuskig man i Istanbul...

Så här min första dag i Istanbul tänkte jag att jag skulle passa på att gå på ett hamam och få lite värme och massage. Med viss erfarenhet i bagaget så såg jag fram emot att bli masserad av en snygg kvinna med ett fast men ömt handlag. Så var det förra gången. Jag borde ha förstått bättre...

Väl inne på denna hamam, som legat på samma ställe sedan 1475, beställde jag the works - scrub, skummassage och oljemassage. Efter att ha bytt om och blivit invisad till hamamens hjärta, en stor varm sal med en stor marmoravsats i mitten och ett antal alkover med vattenkar med hett vatten, så började jag hälla hett vatten över mig för att bli lite varm. Jag satte mig vid ett vattenkar, värmde mig och bara njöt. Och väntade på min massös.

Efter en stund kom det in en svartmuskig man - inte helt olik en medelålders Freddie Mercury fast med underbett. Han tittade konstigt på mig, så jag log mot honom så där som man gör när man inte riktigt vet vad man borde göra. Hans ansikte sprack upp i ett riktigt varggrin, och han gick fram till mig med sin balja och sina andra attiraljer. Jag började då förstå att det inte skulle bli någon massös den här gången.

Han började överösa mig med hett vatten samtidigt som han skrattade högt och på mycket bruten engelska frågade "Everything good?". Jag tror inte att han förstod vad jag svarade, och om han nu gjorde det så brydde han sig inte om svaret. Resultatet blev i vilket fall som helst detsamma. Han satte på sig en svart vante, och trots att jag ju förstod att hans ordförråd var begränsat så blev jag en smula omskakad av hans nästa kommentar. "Bend over!" kommenderade han medan hans flin blev bredare. Det var för sent för att fly, så jag gjorde som han sa. Han började att gnida mig med handsken så att jag trodde att skinnet skulle lossna. Stora delar av det gjorde ju också det, men det var ju meningen skulle det visa sig.

När han var färdig med att skrubba hela min nu tämligen rödrosa kropp, beordrade han upp mig på avsatsen där jag fick lägga mig på rygg. Med sin tygpåse började han begjuta min kropp med varmt och mjukt skum. Fantastiskt skönt, tänkte jag,och började slappna av. Det skulle jag inte ha gjort. Med något som måste ha varit ett turkiskt krigsrop började han massera mig med allt annat än ömma händer. "HAHA!!!" ropade han och knådade mig så att jag trodde att musklerna skulle säga upp sig och fly kroppen. Ibland gjorde han avbrott för att klatscha mig på magen och skrika "SHISH KEBAB!!!" så att det förmodligen hördes ända ner till Bosporen, samtidigt som han flinade vilt med stirrande ögon. I vad som verkade som en evighet med omväxlande utrop av "HAHA!!!" och "SHISH KEBAB!!!" rådbråkade han hänsynslöst min kropp.

När han äntligen var klar med mig, och hade sköljt av mig vid mitt lilla stenkar, så böjde han sig fram och väste i mitt öra "Oil massage?" Om jag inte redan hade beställt detta, så hade jag definitivt inte gjort det nu. Med en avslutande klatsch så lämnade han mig, och efter ett par minuter kom en annan svartmuskig man in. Han var inte det minsta lik Freddie Mercury, men hade, skulle det visa sig, ett betydligt mer skonsamt handlag.

En timme senare, med värkande muskler och med en hud som en baby, lämnade jag hamamen.

Jag kommer nog att gå tillbaka...

Vad vi redan visste...

Om friskolor och segregation. P1 idag...

Boktips igen...

Återigen en bok som griper tag, vrider om, hänför, skakar om och får en att vakna upp. Khaled Hosseinis "Tusen strålande solar". En otroligt stark skildring av två kvinnor och två öden, tätt sammanlänkade i varandra. Återigen...

Läs den...

Och så...

Lite kloka tankar från en svensk i förskingringen...
http://brownswede.blogspot.se/

Lillehjul...

...blev det igår när barnen var hemma, och fick sin hjulklapp. Nu kanske jag får ha min egen ifred :-)

Gripande, omtumlande, vackert och fruktansvärt...

Någon gång ibland så händer det att man läser en bok som förändrar ens världsbild, som ställer saker och ting som tidigare varit självklara på ända. Susan Abulhawas bok "Morgon i Jenin" är en sådan bok.

Läs den...

Lokalblaskan...

Vår lokaltidning har ändrat layout - förnyat sig, som det heter. Innehållet har dock inte förnyats i någon vidare utsträckning. Personangrepp, ensidiga och oemotsagda påståenden och påhopp, tolkningar och märkliga slutsatser. Jag känner igen det. Eventuella synpunkter på det som skrivs dödas med raljanta artiklar eller spydigheter - allt förtäckt som uttryck för det allmänna intresset. Tidningen har nått nya nivåer i journalistiken, snubblande nära kränkningsnivå.

Och nu senast ett påhopp på alla chefer i kommunen. Vi - och nu tolkar jag - utmålas som viljelösa mähän som inte förmår ha en egen åsikt. För mig handlar det om människosyn. En mycket dålig sådan...

Favorit i repris...

Ljud...

Vi har fått nya mobiltelefoner i kommunen. Smartphones. Jag har nu fått klart för mig vad begreppet "Smartphone" står för. Man måste vara smart (tekniksmart) för att använda dem. Jag har inte hämtat ut min än...

Satt på ett möte härom dagen, tillsammans med mina kollegor. Mötet berörde viktiga saker, och många kloka tankar kom fram. Tyvärr interfolierades mötet konstant av genomträngande ringsignaler. Man kunde ju tycka att vederbörande skulle kunna sätta den på ljudlöst, men det gick tydligen inte. Trots idoga försök så ringde telefonerna. Och inte bara hos en person...
Åtminstone jag fungerar så att jag har väldigt svårt att koncentrera mig då det hela tiden uppstår skarpa eller plötsliga ljud omkring mig. Och så blir jag irriterad... Men inser samtidigt att jag ju inte kan bli irriterad bara för att andra människor inte klarar ut modern teknik. Förvirring...

Påminner för övrigt om när en bataljonchef i Kustartilleriet fick den, för den tiden, mycket innovativa idén att minnesanteckningarna från våra möten skulle skrivas direkt på datorn. Detta var i slutet av 80-talet och innan e-postens tid, så jag vet inte vad han hade tänkt sig att göra med det. Det jag vet är att det inte riktigt blev som han hade tänkt sig.
Som sekreterare hade han valt en av sina mindre datavana underställda. Ja, ärligt talat så var vi väl ganska dataovana allihop vid den här tiden, men kanske inte fullt så illa som chefens utvalde. Mer muskler än hjärna, är väl ett milt uttryck för personen ifråga. Och han var inte särkilt muskulös...
Datorn ifråga hade ovanan att pipa ganska högljutt vid felaktiga tangenttryckningar, vilket innebar en hel del störningsmoment, men det hela blev en stor källa till glädje för oss yngre officerare. Vi kunde knappt hålla oss för skratt under mötena. Hela det första mötet avbröts kontinuerligt av en ström av pipande, svordomar och ilsket hamrande på det stackars tangentbordet.
"Klicketiklicketiklicketi pip FAN klicketiklicke pip SKIT klicketiklicketiklicketiklick pip J-VLAR pip FAAAAN pip klick..." - ja, ni förstår säkert. Det var ju inte hållbart. Chefen hade mycket svårt att hålla masken och vara seriös, och när vi till slut inte kunde hålla oss för skratt längre, så avbröt han mötet. Nästa möte så lyste datorn med sin frånvaro, och sekreteraren satt med papper och penna. Datorn såg aldrig någon igen. Jag misstänker att den fick agera rörligt mål på någon skjutbana.

Det var inte bättre förr...

Kungligt...

Vi var på Haga idag, och tog en promenad i det vackra vädret. Bäst som vi gick där, så mötte vi ett ungt par som helt tydligt var ute i samma ärende. När vi möttes på den smala gångvägen, så insåg vi att det var Victoria och Daniel vi mötte. Helt opretentiöst, enkelt klädda och glatt småpratande gick de där, helt obekymrade om den uppståndelse deras närvaro hade kunnat orsaka. För det var just så. Ingen uppståndelse, inga fotografer, inga människor som ivrigt viskande tittade och pekade. Bara ett ungt par på lördagspromenad, med ett par livvakter några steg efter, också de mer eller mindre obemärkta. Då kände jag mig faktiskt lite stolt över att bo i ett land där sådant fungerar. Där vi, trots statsministermord, mordet på Anna Lindh mm, faktiskt fortfarande lever i ett land som har så mycket oskuld kvar. Och att V&D faktiskt kan vara ute och njuta av sin uppenbara kärlek och relativt nyfunna lycka utan att störas och terroriseras av paparazzis, journalister och andra idioter. Härligt!!!

Go, Victoria...

Snart 50...

Snart fyller jag 50. Märklig känsla. Det känns inte som om det är dags än. Inte för att det är farligt, mycket eller jobbigt. Det är bara inte dags. Jag har ingen 50-årskris, men börjar ju fundera lite kring hur jag ska gå vidare. 50 är en bra ålder, och jag är ganska bekväm med det, men när man börjar få hem reklam för boende för "dem som har nått medelåldern - specialerbjudande för dig som har nått 50 och vill ha ett lugnare boende" i lådan, blir jag lite fundersam. Om jag ville ha det lugnt så kan ni vara helt säkra på att jag inte skulle jobba i skolan. Särskilt märkligt är det med tanke på att jag inte riktigt har bestämt mig för vad jag vill bli... Jag ville ju bli rektor, och det är roligt (oftast), men har aldrig sett det som en slutdestination. Några karriärvägar har ju stängts under åren. Cykelproffs kan jag ju skriva av. Läkare känns överkurs - fem års studier + praktik. Nja... Får väl se vad jag hittar på.

Det enda jag faktiskt märker det på, åldern alltså, är att jag är lite fegare. Tanken att sätta på sig en fallskärm känns mer avlägsen nu än den gjorde för tjugo år sedan. Liksom bergsklättring, att köra alldeles för fort och göra galna hopp på cykel eller skidor. Märkligt egentligen. När man är ung och har hela livet framför sig, då beter man sig som om man ändå skulle dö imorgon. "Kan lika gärna ta livet av mig idag" tänker man och hoppar ut ur det fullt fungerande flygplanet. Borde det inte vara tvärtom? Borde man inte tänka att "Äh, va fan - jag har haft ett grymt bra liv, och nu är det inte så långt kvar (som det en gång var i alla fall). Var finns närmaste vithajssafari?" Live fast, die old, liksom. Men, nej... "Oj, så farligt det verkar. Bästa jag stannar hemma och virkar antimarkasser istället..." Och då har jag ändå två underbara tonåringar hemma, som håller mig ung i själen. Vad händer när de flyttar hemifrån? Kommer jag att sjunka ner i total letargi, och börja gå på pensionärsbingo? Börja läsa Kafka, bara för att man ska? Hemska tanke. Bästa att göra upp en bra plan.

Vid trettio började jag plugga arkeologi och historia. Ergo - ingen trettioårskris. Vid fyrtio pluggade jag till skolledare. Ingen fyrtioårskris. Receptet, åtminstone för mig, är att hela tiden vara på väg. Nu har jag startat eget. En ledarskaps- och organisationsutvecklingsfirma. Bra steg in i femtioårsdekaden. Och så var det där med skrivarkursen... Och lära sig spela gitarr... De där det-här-måste-jag-hinna-med-innan-jag-dör-kurserna...

Shit... Låter som femtioårskris... :-)

Hitta vilse...

När barnen gick i förskolan så fick de gå en kurs i hur man skulle bära sig åt om man gick vilse i skogen. Hitta vilse kallades den. I huvudsak gick den ut på att om man gick vilse i skogen, så skulle man krama ett träd och vänta tills man blev hittad. Hitta vilse fick en ny innebörd för mig idag.
Jag var ute och fiskade i förmiddags, tillsammans med en elev och hans assistent (en av fördelarna med att vara rektor). Mitt ute i skogen var vi, och alla som känner mig vet att jag hittar lika bra i skogen som en eskimå hittar i djungeln.
När jag var tvungen att avvika vid lunch, pekade de i någon generell riktning och sa att jag skulle hålla mig till stigen så skulle jag komma till bilen. Som vanligt totalt omedveten om mina tillkortakommanden som orienterare knatade jag iväg längs stigen. Stigen, som var så liten att den inte ens hade platsat som myrstig, tog slut redan efter ett par hundra meter. Förvirrat tittade jag mig omkring och insåg att jaginte såg stigen bakom mig. Jag var vilse...
Bäst som jag stod där och undrade vilken väg jag skulle ta, eller vilket träd jag skulle krama, föll min blick på marken. Där, gömda i mossan, fanns ett helt gäng kantareller. Jag som aldrig hittar kantareller...
Sedermera hittade jag bilen och kunde åka hemåt med fiskeväskan full med kantareller. Förmodligen har Nalle Puh, min citatfavorit, rätt när han säger att om du försöker hitta hem men istället hittar en grop, kan du försöka att leta efter en grop. Då skulle du med all säkerhet inte hitta en grop, vilket skulle vara bra, för då kanske du hitter någonting du inte letar efter, vilket skulle kunna vara precis det du letar efter.

Jag gick vilse och hittade kantareller. Hitta vilse...

Wasa revisited..

Äntligen dags att lägga i båten. Lilla pärlan Utopi, min fina folkbåt, har putsats, lagats, målats, fernissats, tätats och pysslats om under våren, och i söndags kväll var det dags. Under stor spänning följde vi hennes resa från tomten till platsen för sjösättning. Allt gick bra, och väl framme lyftes hon av kranbilen och sänktes sakta ner i sjön. Den stolte skepparen hoppade ombord när hon närmade sig vattnet, och tänkte sig att koppla loss henne för att kunna dra henne till mastkranen för påmastning. Nu är det ju så att maj månad har varit väldigt torr, och alla vet ju vad som händer när trä blir torrt. Det krymper. Och när trä krymper, i synnerhet när det är det huvudsakliga materialet i en båt, så får det konsekvenser. I det här fallet i form av vatten som forsade in lika snabbt som hon sänktes ner i detsamma. Det kändes som att vara ombord på Wasa den där dagen 1628. Lyckligtvis hade jag en kranbil till hands, och kunde stoppa katastrofen innan den var ett faktum. Så nu hänger hon där, i några stroppar, och väntar på att svälla igen så att hon kan flyta på egen köl. Precis som Wasa. Fast jag hoppas att det inte ska ta 334 år... Nästa år ska hon i strax efter islossningen, och jag ska låta vattenspridare vattenbegjuta henne några dagar innan sjösättning.

Vi ses på sjön...

Aj...

Jag har köpt ny klossar. Till cykeln. Eller rättare sagt till mina cykelskor. En alldeles utmärkt uppfinning som gör att cyklandet blir mer effektivt, vilket ju kan vara bra när jag ska cykla 30 mil runt Vättern i juni. Till klossarna var jag tvungen att köpa nya pedaler också, vilka jag lyckades montera på cykeln med bara lite blodvite som följd. Men vad är väl en knoge mer eller mindre...

Systemet fungerar så att klossarna, vilka monteras under cykelskon, fäster i pedalen, vilket gör att man kan använda kraften i benet på såväl upp- som nedtramp. Det ska öka effektiviteten med 25% sägs det. För att få loss klossarna från pedalerna krävs en lätt snedvridning av foten, så att de lossar - ungefär som en slalombindning. Det är här ajet kommer in i bilden.

Glad i hågen cyklade jag in till vår lilla stad igår, mot gymmet. Allt gick alldeles utmärkt, och det kändes faktiskt som om det var lättare att cykla. Väl inne i stan var jag tvungen att passera en korsning, och just då kom det en del bilar, varför jag stannade till. Till min stora förvåning kunde jag inte lyfta fötterna från pedalerna - det där med vridningen hade jag totalt glömt bort. Ja, att jag hade monterat klossarna också, för den delen. Under stigande förvåning och sedermera panik kände jag hur jag sakta men säkert började välta åt höger, med fötterna säkert fastsatta vid pedalerna. Fötterna lossnade vid kraschen mot marken, men då var det så dags. Lätt pinsamt.. Ingen skadades dock, så allt gick ju bra, möjligen med undantag för mitt ego som fick sig en törn. Men skam den som ger sig. Upp i sadeln igen, och iväg mot gymmet och träningen. Vilket gick bra. Och att komma hem också, möjligen med undantag för det faktum att jag inte hittade cykellyktan förrän jag kom hem. I en väska. Under sadeln på cykeln.

Ge mig kraft...

Wendela Hebbe...

Sitter på Wendela Hebbegymnasiet och väntar på att sonen ska göra intagningsprov på teaterlinjen. Spännande. Han var nervös, vilket inte är så konstigt. Jag slås av den trevliga atmosfären, vilket var lite oväntat med tanke på att man inte ens kommer in här utan att identifiera sig. Men det kanske är just därför. En välkomnande, om än enkel, cafeteria möter oss när vi kommer in, och en vänlig person välkomnar oss och ber oss att sitta ner och vänta. Något att lära sig av, kanske. Det ligger i fas med min nya linje att alltid svara i telefon med ett "Välkommen till Å-skolan, det är NN". Hjärtat svarar alltid så när man ringer till henne på jobbet, och det låter ju väldigt mycket trevligare än det mer korthuggna "Å-skolan, NN" som jag tidigare använt. Många blir lite ställda. De kanske inte är vana vid det bemötandet då de ringer till kommunen. Och ärligt talat så är vi nog ganska dåliga på det.
Och nu sitter man här i den trevliga atmosfären och bloggar för att hålla tankarna borta, för att inte vara för nervös å sonens vägnar. Gott kaffe har de också.

Det blir nog bra det här...

Bakning...

Jag sitter i köket, omgiven av en fantastisk doft av nybakat bröd. ett par levain, bakade på vildjäst, kommer om ett par minuter att kunna tas ut ur ugnen, nygräddade, doftande, med en vackert gyllenbrun färg och en härligt knaprig skorpa.

Jag har alltid tyckt om att baka, men har under de senaste åren inte ansett mig ha tid att göra det, tyvärr. Men sedan vi blev lite färre i familjen, så har tiden för egen kreativitet ökat av någon konstig anledning. Så nu har jag återupptagit bakningen igen, till mina barns stora glädje, och min egen njutning. Så nu bubblar vildjäst och surdegar i kylskåpet, degar jäser i vårt kök igen, och ugnen går varm. Det experimenteras och prövas, knådas och blandas, gräddas och smakas. Riktig njutning. Med tanke på mitt pågående viktminskningsprojekt, kanske det inte förefaller så vältajmat att baka - kolhydrater är ju inte direkt mina bästa vänner just nu - men det ger mig en ganska stor tillfredställelse att baka, även om jag inte äter så mycket själv.

En av mina stora inspiratörer är Martin Eriksson. Han har bloggen Pain de Martin, en helt underbar blogg om surdegsbakande. Jag kan verkligen rekommendera ett besök på hans blogg, om ni vill ha lite tips och inspiration. Han gör surdegsbakandet roligt, lustfyllt och inte så där fasligt komplicerat, även om det krävs en hel del tid för att baka surdeg. Eller tid, förresten. Inte så mycket tid, som förmågan att disponera den, en förmåga som jag har väldigt lite av, vilket gör att nästan alla mina projekt innebär att jag måste ställa klockan på ringning mitt på natten för att vika en deg, sätta in eller ta ut bröd eller något annat. Men jag börjar hitta formen nu, vilket innebär att jag måste upp jättetidigt på morgnarna för att slutblanda en deg, som sedan står svalt och jäser under dagen, och gräddas på kvällen. Men gott blir det, och doften av nygräddat bröd är ju helt fantastiskt att ha i huset.

Nu är bröden färdiga, så nu ska jag smaka...

Duktiga barn...

Jag är begåvad med väldigt duktiga och intelligenta barn, har jag förstått. Dottern är oerhört disciplinerad i sina studier, och väljer nu om program efter att ha gått nästan ett år bara för att - hör och häpna - det är för lite plugg... Det har hon inte fått ifrån mig, det kan jag garantera.

Sonen går från klarhet till klarhet, och backade upp ett VG på nationella proven i svenska med ett MVG på nationella i fysik. Imponerande, särskilt med tanke på att jag aldrig ser några skolböcker här hemma. Men, som han själv säger, han gillar inte att ta hem, så det är bättre att göra det i skolan... Vad säger man?

Är jag stolt eller är jag stolt...?