Yngaren runt...

10 mil blev det idag - sista loppet innan Vättern. Nu måste jag visualisera att jag gör dagens 10 mil två gånger till... Direkt... Låt höra hur mina olika kroppsdelar uppfattar saken. Vi börjar med fötterna:

"Ja, vi domnade bort lite efter ett par mil, men det gick över. De nya skorna var bra, så vi är nöjda. Vi fixar några mil till."

Benen:

"Lite stelt i början, men efter någon mil var vi varma och fina. Sedan var det bara att köra på. Knäna gnällde lite mot slutet, men det är ju bara på med lite olja, så går det nog fint. Kör på bara!"

Underlivet:

"Den som kom på Vätternrundan borde genomgå en psykiatrisk undersökning. Du är f-n i mig inte klok som ens tänker tanken att jag ska befinna mig i sittande läge på fröken Sadel i femton timmar! Dessutom tycker jag att hon är väldigt hård mot mig. Hård och okänslig. Om du ändå genomför det här, så säger jag upp mig. Och du vet vad det innebär för ditt sexliv... Tänk på den, du!"

Jaha, lite blandade upplevelser där, alltså... Den som lever får se. 15 mil i veckan nu, så är jag uppe i hundra mil. Det blir nog bra. Om inte något säger upp sig.

Då blir inte Illonet glad...

Överraskning...

Illonet jobbar en hel del just nu, och sover på Birka. Det blir ju lite ensamt i längden, så jag gjorde en kupp. I onsdags köpte jag en (till) båt. Skruttig som rackarn, men med en helt OK motor, som startade på första rycket fast den stått i ett garage i fyra år. Illonet visste förstås ingenting. Så i natt, när jag hade släppt av dottern vid tåget och sovit ett par timmar, tog jag vår nya båt ut till Birka (40 minuter - duktig båt :-). Illonet trodde inte sina ögon när jag klev in på hennes rum klockan fyra på morgonen. Ännu mindre att jag köpt en båt bara för att kunna komma ut till henne lite oftare. Det höll på att bli väldigt fel, eftersom Illonet bytt rum sedan jag sist var där... Som tur var sov ingen i hennes gamla rum, och det var låst. Annars hade någon blivit väldigt förvånad över att få en 115 kilos sängkamrat plötsligt...

Jag kan se rubrikerna...

Konferens...

Sitter på konferens på Solbacka. Det var här som Jan Guillou upplevde det han skrev om i "Ondskan". Det känns nästan som om det kryper lite inpå skinnet. Tänk om det var på mitt rum som han blev misshandlad... Tänk om jag har kissat på samma pissoir som han...

Coolt...

Respekt...

Respekt - det är när en elev tar ur ena hörsnäckan ur örat när man möts på skolgården - bara sådär :-)

Jag älskar verkligen mina elever...

För sen...

Just nu känns det som om hela mitt liv ligger osynkat med tiden. Det är som om jag ligger lite, lite efter hela tiden - och inte riktigt hinner ifatt hur jag än försöker. I vissa saker ligger jag bara lite efter - fem minuter för sen till alla möten, läser mailen en dag efter att saker skulle vara gjorda - medan andra är hopplöst sena. Tomatplantorna skulle varit i jorden nu, men växthuset är inte klart. Trogna bloggläsare kommer säkert ihåg stackars Elida som kom ur vattnet en bra bit efter att isen lagt sig.

Nu har det hänt igen... Båttältet som skulle ha varit rest i december, men blev försenat av snö och is blev klart idag... För sent... Nu kan jag äntligen börja skrapa henne, och lägga på fernissa. För sent... Och sätta på motorn (som jag skulle ha bytt till en större men inte hunnit) och sjösätta. För sent...

Och ikväll kommer jag att komma i säng alldeles för sent...

Trädgårdstraktorn...

Så här såg den ut för två månader sedan... Igår startade den direkt. Inte ens en efter-vintern-hostning...

Imponerad...

Sisådärja...

Så har man ont i baken igen. 7 mil i kanonväder - lite blåsigt bara. Slog följe med ett par bröder i 60-årsåldern - skulle väl inte vara något problem, tyckte jag. Jo, pyttsan... De hade cyklat några år de där bröderna, visade det sig. Inte lätt att hänga på där inte. Det hade kanske varit lättare om jag inte fortfarande kört på vintersulorna. Sista milen orkade jag inte längre. "Du kanske borde byta däck" sa de, lite lätt medlidsamt, när jag kom i mål. Jag tror att de tyckte jag var rätt duktig ändå.

Jag tycker det i alla fall...

40 km...

...avverkat idag. Hemifrån via Stallarholmen, Mariefred, Åker och hem igen. Jag var helt slut redan i Mariefred, men hämtade mig mot Åker. Sedan var det rena barnleken hem (lögn...). På lördag bär det av mot Märsta för ett 70-km-lopp.

Bara att dra på sig 7-milastövlarna...

Lärare för livet...

Kerstin älskar sitt jobb som lärare men får skolstartsångest redan vid midsommar.
Biträdande rektorn Kjell ägnar sommaren åt en ny verksamhetsplan för att få tiden att gå. Kerstin och Kjell vet allt om varandra och tillbringar mer tid tillsammans än med Ingemar och Marianne - som de egentligen är gifta med. Så blir en officer ny rektor på skolan. Nu ska det bli ordning och reda. Hur ska det då gå för Christel? Som också älskar att vara lärare men som inte ens klarar av att hålla ordning i sin egen handväska.

Låter det som verkliga livet? Jodå, det tycker jag nog, men faktum är att jag och illonet - den underbara kvinnan jag lever med - ska gå på Stockholms stadsteater ikväll och se "Lärare för livet". Kul!

I morgon ska man tillbaka till den bittra verkligheten...

Men allvarligt talat...

Brukar det inte vara tvärtom? Brukar det inte vara polisen som spränger knarkligor?

Vart är världen på väg...?

Aj...

Bildbevis :-)

Jag har ont... I röven... I benen... Är stel i ryggen... Men mår förbannat bra! 67 km cykling idag i Katrineholm - Ceresloppet. Det gick mycket bättre än jag trodde. Jag kunde ha cyklat längre. Men det är ju onödigt. Är man i mål så är man i mål...

Men jag tror jag struntar i att cykla till jobbet imorgon...