Skolavslutning...

Blandade känslor, minst sagt. Mycket talar för att eleverna, trots att det varit kaos i och med skolans nedläggning - förlåt, flytt ska det visst vara... - har uppnått fantastiska resultat. Men avslutningen - vilken rysare.

Mod för mig är när man vågar göra något som man egentligen inte vågar. När man spränger gränserna för det man tror är den egna förmågan. Två saker kommer aldrig att lämna mig, och stod för det mest fantastiska mod man kan tänka sig.

Det var två tjejer i åttan. Först var det E som, trots att hon skakade så hon höll på att falla ihop och var tvungen att börja om minst tre gånger, framförde en rysarversion av Halleluja (R. Wainwright). Det var mod. Sedan kom K... Hon hade skrivit en dikt som hon ville läsa upp. K har inte haft det lätt, men är en helt fantastisk tjej - ett maskrosbarn. Hon grät så hon skakade, men kunde, efter att ha hämtat andan en minut, framföra hela sin dikt. Det var också mod. Dikten, som beskrev hur hon kommit till vår skola för fyra år sedan, hur hon hade hittat trygghet och kärlek från vuxna - särskilt sin mentor - och nu var nervös för framtiden på sin nya skola, och för hur livet skulle gestalta sig, fick allas ögon att tåras (ja, även mina). Det var otroligt starkt.

Detta är belöningen. Det är detta man arbetar för. När ungdomar växer och gör saker de aldrig skulle ha vågat om vi inte funnits där för att vägleda. Pedagog betyder ju just det - att leda barn.

Så, när allt känns jobbigt och trist, när ekonomin bankar en i huvudet, när administrationen ter sig övermäktig, när man är ensam som rektor inför föräldrar, politiker, andra tjänstemän, så kan det vara bra att påminna sig om hur fantastiskt det här jobbet egentligen är.

Och så fick jag en ros av K och N idag... Fantastiska grabbar!