Blandade känslor, minst sagt. Mycket talar för att eleverna, trots att det varit kaos i och med skolans nedläggning - förlåt, flytt ska det visst vara... - har uppnått fantastiska resultat. Men avslutningen - vilken rysare.
Mod för mig är när man vågar göra något som man egentligen inte vågar. När man spränger gränserna för det man tror är den egna förmågan. Två saker kommer aldrig att lämna mig, och stod för det mest fantastiska mod man kan tänka sig.
Det var två tjejer i åttan. Först var det E som, trots att hon skakade så hon höll på att falla ihop och var tvungen att börja om minst tre gånger, framförde en rysarversion av Halleluja (R. Wainwright). Det var mod. Sedan kom K... Hon hade skrivit en dikt som hon ville läsa upp. K har inte haft det lätt, men är en helt fantastisk tjej - ett maskrosbarn. Hon grät så hon skakade, men kunde, efter att ha hämtat andan en minut, framföra hela sin dikt. Det var också mod. Dikten, som beskrev hur hon kommit till vår skola för fyra år sedan, hur hon hade hittat trygghet och kärlek från vuxna - särskilt sin mentor - och nu var nervös för framtiden på sin nya skola, och för hur livet skulle gestalta sig, fick allas ögon att tåras (ja, även mina). Det var otroligt starkt.
Detta är belöningen. Det är detta man arbetar för. När ungdomar växer och gör saker de aldrig skulle ha vågat om vi inte funnits där för att vägleda. Pedagog betyder ju just det - att leda barn.
Så, när allt känns jobbigt och trist, när ekonomin bankar en i huvudet, när administrationen ter sig övermäktig, när man är ensam som rektor inför föräldrar, politiker, andra tjänstemän, så kan det vara bra att påminna sig om hur fantastiskt det här jobbet egentligen är.
Och så fick jag en ros av K och N idag... Fantastiska grabbar!
Idag hade vi en helt fantastisk dag, illonet och jag. Vi hämtade vår nya familjemedlem i Stockholm - Ellida. Vädret, kvinnan och båten var vacker, och jag hoppas vi får många fler sådana här dagar i sommar, och somrarna som kommer. 
Jag svalde en fågel idag. Åtminstone kändes det som om jag gjorde det. Det var förmodligen bara en fluga, men när den flyger in i munnen i 30 km/h, eller rättare sagt, när den hade oturen att befinna sig precis på den plats där min mun valde att passera i 30 km/h, och träffar kräkreflexpunkten i halsen i sagda hastighet - då känns det som om man sväljer en hel gråsparv.
Piratpartiet 7% - hehe. Nu fick de något att tänka på, de stora. Eller rättare sagt - inte längre så stora. Kanske de börjar reflektera över hur det går när man börjar inkräkta alltför mycket på människors integritet. Jag är absolut inte för fildelning, men vad gäller den frågan tycker jag nog att det borde finnas andra lösningar än att jaga och straffa. Däremot sätter jag integritetsfrågan högt. Det borde de också göra - de som är satta att förvalta och utveckla vårt samhälle. Man gör det inte genom att trycka tillbaka utveckling.
Är man väldigt tjock om man väljer att gå in på handikapptoaletten därför att den andra är för trång? Det här gäller naturligtvis inte mig, men jag bara undrar...
...och jag ska sätta upp ett partytält. Livet är inte rättvist. Inte ett dugg. Varför kan det inte regna nere i Afrika istället. De behöver ju vatten... Utom under regnperioden, förstås... Då vill de kanske dela med sig, de också... Jaja, bara en tanke...
...att det ska vara så dåligt väder när vi ska ha studentmottagning imorgon... Typiskt... Det finns ju 364 andra dagar att vara dåligt väder på - varför ska det bli uselt just nu för? J säger att vädret ska bli bättre. Hoppas hon har rätt.
Snart tar hon studenten, J, och förberedelserna är i full gång. Det har köpts mat för en skvadron, besök på apoteket Röda näsan är planerat, grillspett är gjorda så långt möjligt och nedfrysta, städningen av huset påbörjad, mössan påtagen, studentfesterna avklarade, alla ämnen klara (duktig tjej!!!) och bra väder beställt.
